Long time no see…
Haha, man skulle kunna tro att jag aldrig mer skulle blogga, men så är inte fallet. Jag HAR bloggat hela våren, men på min hemliga blogg… 😉
Ingen vet adressen dit utom jag, och ingen kommer att få läsa vad jag ventilerat där heller. (och vill ni läsa… good luck finding it, säger jag bara ;)) Jag har den för mina innersta tankar. Får ingen respons där heller (då ingen läser) men det gör mig inget. Jag behöver få ur mig ”skräp” och känslor som jag inte kan prata om med någon annan. Nu i efterhand när man läser den så ser man hur mycket saker och ting går framåt. Saker jag vill göra, men inte kan. Än. Jag både hoppas och inte hoppas att jag kommer till slutpunkten någongång. Mer än så säger jag inte. 😛

Men saker händer i mitt huvud.
Jag är helt ärligt och uppriktigt glad, mest hela tiden. Lycklig skulle jag inte säga, men glad. Jag har träffat så många intressanta och nya människor det här året som har lärt mig att se saker i ett annat ljus, vilket jag är tacksam för.

Som de flesta vet, så käkade jag antidepp i många år av och till. Sista svängen fick jag Cipralex, vilket funkade skitbra i början… Sista 6 månaderna insåg jag att de inte alls var så bra som jag trodde… Från november 2011 ungefär, började jag så smått att skissa i huvudet på hur jag lättast skulle ta livet av mig. Det var inget ledsamt över det. jag var ”klar” i huvudet, och när jag väl hade ”planen” klar var det bara att vänta på ”rätt” tillfälle….

Det hände dock inte, för det var i den vevan mitt liv ändrades. Säger inte hur, för det vet jag inte riktigt själv. 😛 Eller jo, haha. 😀

Efter en incident så insåg jag att jag faktiskt borde kämpa mer. Slutade tvärt med mina tabletter. ALDRIG mer antidepp!
Och 3 veckor senare, så var jag mig själv, om inte ännu bättre. Jag förtjänar bättre. Jag vet det. Det är inte ”skryt” eller något sånt. Jag vet att jag förtjänar bättre än att må skit! Och livet har varit helt underbart sedan dess. Iallafall ego-känslan. 😉

Visst har saker och ting ändrats, men det hade det säkert gjort ändå. Jag känner mig trygg i mig själv. Jag behöver inte piller för att må bra. Jag vet vad jag behöver, och det är mitt nästa uppdrag. Hur det slutar vet jag inte. Men jag vet vad jag vill…
Problemet med det är att jag fortfarande bryr mig för mycket om vad andra anser eller tycker är rätt. Men det är väl MITT liv?!
Vad jag än väljer är väl mitt val? Eller hur? Och om människor som påstår att de gillar mig, borde väl respektera mina beslut, utan att ifrågasätta allt?
Livet går inte i repris, och det är mycket jag saknar har jag kommit fram till.

Nu ska jag bara fundera ut hur jag antingen lär mig att leva utan det jag saknar, eller släpper taget och försöker få livet dit jag vill ha det.