psykologen sa, efter många om och men.. att jag är deprimerad och har agorafobi med paniksyndrom… Jag fick ju, som sagt gå till henne för en extra komplettering.. för hon ville vara säker. Saken är ju att jag inte känner mig deprimerad – vilket jag sa till henne flera gånger… men oh ja, deprimerad är jag.. enligt vad som alla tester säger… OKEJ! Jag vet hur det känns att vara deprimerad. Jag har varit där!! Fan! Inte igen!
Grejen är att det inte känns dom sist. Då.. t.o.m skar jag mig för att få ut smärtan.. DET GÖR JAG INTE LÄNGRE – för jag KÄNNER mig inte deprimerad… Inte ens innan jag började med Cipralex! Jag mådde dåligt – javisst, men inte SÅ dåligt! Men tydligen alla tester så är jag fortfarande deprimerad… Det innebär alltså att jag varit deprimerad (enligt testerna) i flera år?! Trots att jag mått ganska bra? Jag fattar ingenting…
Däremot märker jag när jag mår sämre. Jag är ju en ”skinpicker” och jag pillar gärna på sår (eller annat som petar ut ur huden… typ finnar eller gamla sårskorpor) för att ”lugna mig”. Det är som en slags… vad ska man kalla det… Jag kan inte säga att det är medvetet det jag gör… för det är inte liksom att jag bara får för mig det… eller så är det just det är. Komplicerat, det är vad det är – Känner jag en utbuktning på min hud så måste den avlägsnas… även om det betyder sveda och ont efteråt. Jag är konstig, jag vet. Take me as I am.
Vad jag inte förstår är hur jag kunnat klara mig så länge utan att förstå hur illa det verkligen är med mig? Hur fan har det kunna gå så här och framförallt; VARFÖR har det gått så här? De flesta deprimerade ser ju ingen mening med livet…. MEN JAG ser så mycket! Kanske är det medicinen.. Iallafall så ser jag mycket. Jag VILL mina barn växa upp. Jag vill se dem lyckade i sina liv! Jag älskar mina barn mer än vad jag älskar mig själv.. utan för den saken avsky vad JAG gör. JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN!! Och jag kan säga utan att ljuga; att ingen, jag menar INGEN!! Ingen älskar mina barn som jag!!! Och det är jag STOLT över! Jag kan garantera… och det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag än mår (Jag har varit på botten och kravlat!) så skulle jag aldrig, ALDRIG ALDRIG någonsin utsätta mina barn för det… ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN!!! DET ÄR MITT LÖFTE TILL DIG SOM LÄSER – ALDRIG. NÅGONSIN! Mina barn är det största som har hänt mig i mitt liv sedan jag träffade barnens far – och han har varit med som så mycket smärta och död redan så han klarar inte mer.
ALDRIG NÅGONSIN ATT JAG SKULLE UTSÄTTA DEM FÖR DET… ALDRIG!