Vi har ju som jag skrivit om tidigare, en katt med problem.
Inte bara med att hon är speciell på sitt sätt, hon har ännu inte slutat med att kissa inne, trots att kattlådan byts varje dag. Hon har fortfarande ännu inte lärt sig att man går I lådan när man ska bajsa, utan bajsar på golvet – tack och lov vid deras toalett. Hon kissar dock som sagt inne, på allt som finns. Inte varje dag, men för ofta för att man ska kunna bli lagom irriterad. Som om det inte vore nog så tuggar hon på ALLT. Jag har tappat räkningen på alla kablar hon har tuggat sönder under hennes 2½ år… Vi har testat det mesta… Piss-off-sprayer, Feliway (vilket vi använder även nu när vi har en fertil hankatt) men inget funkar på henne.
Hon har alltid varit speciell och vi trodde att många av hennes problem skulle försvinna när hon blev kastrerad, men icke. Den enda person som kan ta i henne är Erik. När jag ska klippa klor så får hon ett frispel och jag har varit övertygad många gånger att hon ska flyga på mig. Jag tror jag vet var hennes rabiata beteende bottnar i, för trots att hon var speciell innan, så kunde jag ta i henne, men efter att hennes bebis dog så vände hon allt hat mot mig – vilket jag förstår iofs. Jag tog hennes bebis ifrån henne och han kom aldrig hem igen…
Nu var det ju inte hennes bebis alls, men hon älskade Rory som om han vore hennes egen. Tyvärr blev ju han akut sjuk och var tvungen att avlivas. Jag hade inte mycket till val i det läget, men sedan dess har jag inte fått ta i henne utan att hon morrar och fräser och lever hel jävel. Kanske borde man bli rädd för henne, men jag ÄR inte rädd för henne även om hon nu skulle klösa mig sönder och samman, för tro mig, det vill hon. Hon tyr sig inte till någon än till Erik. Ingen av oss andra får röra henne… Jasmine har alltid sagt att hon bits, men det har jag varken sett själv så jag tror det är mest nafsande. Men ändå. Dåligt psyke ska inte en katt ha enligt mig.
Och hon har varit anti mot Gurkan sen den dagen han flyttade in. Vi trodde att det skulle bli bättre eftersom att Rory egentligen var tänkt som sällskap åt henne och när han dog så fick hon Gurkan istället… När de leker, så leker Gurkan medan hon slåss på blodigt allvar. Det har hänt att jag måste ta isär dem för att hon aldrig ger sig.
Kanske skulle hon passa i ett annat hem och det är en utväg. Erik mailade uppfödaren och talade om hur läget ser ut. Hon svarade att hon vet att vi har kämpat länge med Minnie men hon tror att hennes kissbeteende är aldeles för inrotat för att hon skulle kunna lägga av med det, samtidigt så kan jag tycka att det kanske är en protest för att jag finns här. Vem vet. Uppfödaren har tyvärr ingen möjlighet att ta henne tillbaka, då hon har ett gäng bossiga honor själv. Så om vi inte hittar någon som är villig att ge henne en chans så finns bara alternativet att hon får somna in, vilket är oerhört ledsamt, för hon är bortsett från allt, en väldigt fin katt, om ej till utställning.
Hon är väldigt tillgiven (som sagt inte mot mig, men det händer ibland), gillar att gosa, tvättar en gärna. Man får klappa på henne men inte mycket mer. Ändå kan jag inte säga att hon är skygg, för det är hon inte.
Om någon vet eller känner någon som kan ge oss råd, eller söker katt – hör av er!!! Vi vill ge henne en chans! Hon är en renrasig Norsk Skogkatt och har naturligtvis stamtavla. Om det nu har någon betydelse…
Jag vet tyvärr ingen som vill ha katt, men jag säger till om jag kommer på någon. När jag läser din blogg blir jag såå sugen på att ha katt igen (ja, kanske inte just när jag läser biten om kiss-problemen *s*), men Leopolds pappa är superallergisk så det lär inte bli någon katt här. Visserligen bor vi inte ihop, men jag är rädd att även Leopold ska utveckla allergi om jag utsätter honom för det.
Min sambo och yngsta dotter är allergisk mot korthårskatter, men de klarar av skogisar… så det kan gå, men man bör kanske inte testa om man inte är säker.