Tappad lust

Nu vet jag inte vad som händer. Eller vad jag ska kalla det.
Jag har mått ganska bra, trots ångestattacker som vanligt, har ju börjat acceptera dem som en del av mitt liv, men nu känns det annorlunda. Det kanske faktiskt ÄR något allvarligt fel på mig?

Jag är så trött, så trött… och ändå vill jag orka göra saker som jag har planerat. Jag är orkeslös, skjuter upp saker, vill inte, känner ingen lust för något. Jag vill bara få vara ifred och sova. Och då sover jag ändå mycket! Jag lever bara, fast jag lever med mina symtom som kroniskt illamående, ångest, glasbubblekänsla, yrsel, migrän med aura, magbesvär (fast de är bättre just nu än tidigare). Och jag känner mig så himla ledsen… som om jag skulle kunna gråta ut ett stort hav, men det kommer inga tårar. Jag är så tom.

Kanske beror det på att jag känner som jag gör i min relation, kanske beror det på annat. Jag har alltid varit en person som behöver få det bekräftat att någon tycker om mig. Kanske har det att göra med min barndom, att min pappa är alkoholist. Jag vet inte. Men en tid tillbaka har jag inte känt som jag ska för min sambo. Han har (tycker jag) ignorerat mina känslor för honom under en lång tid. Nu vet ju även jag att livet inte är en dans på rosor hela tiden, och vi har inget dåligt förhållande – tvärtom. Vi är mycket kärleksfulla mot varandra. Men ändå, så känns det som om han prioriterar allt annat före sin familj. Jobb, jobb, jobb och jobb.

Jag vet att han inte mår bra på sitt jobb och skulle hellre vara hemma och jobba i mitt företag. Det vet jag, och jag har sådana skuldkänslor för att jag inte ens orkar jobba – trots att det är mitt företag. Jag kan inte beskriva känslan, jag orkar bara inte. Jag är så less på mitt liv. Ibland har jag önskat att jag inte hade skaffat några barn alls, för då vore det så enkelt. Men jag ångrar mig ju så fort jag tänkt tanken… Mina barn är mitt allt, utan dem skulle jag inte leva… och det låter kanske väldigt illa, men jag vet att hade jag inte haft dem i mitt liv så hade jag inte kämpat så för mitt liv som jag gör just nu. Jag lever bara för dem. Inte för mig själv.

Men samtidigt vill jag inte dö, det vill jag inte. Det finns säkerligen en vettigare utväg, bara det att jag inte har hittat den än.
Jag har en sån enorm stress inom mig så jag kan aldrig slappna av riktigt. Jag tror att jag är på väg utför igen… och samtidigt vill jag inte återigen prova med mina antidepp (fast det kanske vore det bästa) för sist när jag tagit dem i 1 vecka mådde jag så illa att jag trodde att jag fått vks… och gjorde *det där* som jag allra minst vill göra, någonsin. Biverkningar heter det ju som sagt, och då var jag endast i upptrappningsfasen. Så, jag är livrädd att det ska hända igen.

Och så nu, när sambon har börjat visa mer och mer omtanke (han ser väl hur risig jag är trots att jag försöker dölja det med allt jag har) så vill jag inte att han kommer nära. Det är väl sjukt om något? Jag har jag börjat ta avstånd, jag vill inte, känner ingen lust att vara med honom. Är det så att jag blivit ”bortvald” så många gånger att jag inte tycker att det är någon idé.. för om jag ger med mig, så kanske han ratar mig igen. Det är så svårt att förklara, för jag vet inte var felet är. Är det hos mig? Hos honom? Är det bådas fel? Jag kan absolut inte diskutera detta med honom, han tar allt så personligt vilket får mig att må ännu sämre. Samtidigt kan jag känna igen mig i den känslan, och det gör mig ledsen, för jag trodde att jag hade passerat den biten när jag gick i terapi.

Det är väl för tur att man har en blogg som man kan ösa skit på, jag menar… detta har ju hänt förr

Normalt

Nu är det något som händer igen…
Det började för några dagar sedan med illamående samt migrän. Därefter fick jag en slags panikattack i kroppen. Kroppen visade symtom, men jag kände inte av det mentalt. Skönt tänkte jag, då kanske jag håller på att ”tillfriskna”… eller något vet jag att jag tänkte. Sedan ökade migränen och nu, nu är jag på helspänn.
Vaknar mitt i nätterna med ett otroligt illamående samt svettningar. Vaknar på morgonen med illamående, tar en Xanor och sen är det lungt i några timmar.

Nej, jag är inte gravid.

Men det är oerhört störande detta. Jag vill ju kunna fungera normalt. Vad nu än det är.
Undrar vad mitt undermedvetna pysslar med egentligen.

Men kul…

Tänkte gå ut och sätta mig i solen och läsa lite då jag stötte på vår nya granne…

”När är det dags?” frågar hon
Uhm… ut ur min mun flög det bara ”Nej nej, jag är bara FET varpå hon slog sig för munnen och smet in. Undrar vem som skämdes mest, hon eller jag…

Magen är ett känsligt ämne för mig. Jag försöker med allt för att få den att bli platt, vilket inte är så lätt när man lider av trolig IBS. Magen ser ut som en ballong för jämnan, så jag har börjat att acceptera det. Men samtidigt gör det ju ont att få sådana kommentarer. Inte för att det är fult med gravida magar, men när jag inte är det vill jag inte ha den kommentaren. Och jag ska inte ha fler barn heller så det är ingen önskan från min sida. Hade jag råd så skulle jag utan tvekan fettsuga mig. Direkt.

Rädd

Så har jag faktiskt mått bra ett tag, har inte haft några tankar på illamående tex. Jag måste försöka ändra hur jag tänker… för igår kväll, när jag såg min ångestmedicin, så tänkte jag att det faktiskt var ett tag sedan som jag tog en…

Och så idag, har jag mått bra. Tills jag skulle göra rent toan. Då ser det ut som om någon har spytt däri men inte spolat… Panik.

Så nu sitter jag här och sväljer och sväljer… Jag vill inte tänka på det. Det behöver ju inte vara spyor, men jag är så rädd. VKS borde ju vara över för den här gången tycker man ju. Vi har ingen snö, det är varmt ute (förutom idag när det regnar) och det är ingen vinter mer. Men jag klarar inte detta. Inte nu. Dessutom, skulle det vara vks så borde det ju ha hänt något mer eftersom att det har gått flera timmar och ingen har tagit på sig ”skulden”.

Men jag är rädd iallafall. Livrädd!

Flyttat ”hem” igen

Så fick jag alltså hemlängtan och beslutade mig för att flytta hem igen.
Mina gamla ångest och deppinlägg ligger naturligtvis i en fin ordning här. Dock finns det en del fel, vilket jag är medveten om. Jag talar förstås om alla permalänkar som inte fungerar. Nåväl, det hinns med hoppas jag.

Just nu mår jag faktiskt ganska hyfsat, men jag har lärt mig att inte ens säga så, för då brukar det gå käpprätt neråt.
Hoppas att ni vill fortsätta läsa hos mig här istället för på andra stället. 🙂