Räddningspatrullen… eller inte

Igår när jag skulle öppna persiennen i min dotters rum fick jag syn på något konstigt som satt på trottoarkanten alldeles intill vägen. Trodde först att det var en sten, men sen rörde den på sig… när den rest sig såg jag att det var en liten andunge och fick lite smått panik, för VAD gjorde den där? Den kan ju inte (?) flyga ännu och det fanns inga andra bebisar eller mammor i sikte. Den bara satt där alldeles ensam och ledsen. 😉 Så vi fick den briljanta idén att försöka valla den ner till ån, vilket gick bra. Tyvärr var jag tvungen att ta upp den och bära den annars hade den blivit påkörd, men ner till ån kom den. Och det kändes bra, för hur den nu hamnade på gatan så var den ju nu i sitt rätta element. Dessutom var det andra änder som förbarmade sig över den lilla. Den simmade bort till Väståparken och bekantade sig med omgivningen. Jag och barnen kände oss som räddningspatrullen och tyckte vi var så duktiga så. Ända tills några timmar senare, då det kommer en ny andbebis och pinnar över gatan!

Jag får nog sätta upp skyltar här utanför är jag rädd:
”VARNING! Andungar på väg – Kör försiktigt”

Vad jag förvånades mest över är att den ser inte ut som en gräsandsbebis… de är ju mer bruna… men mjuk och len var den iallafall. För att inte tala om söt!
Så jag undrar, vad är det för sort? Det kanske inte ens är en and? Anka? Gås? Simfötter hade den iallafall, små rosa och söta. Här finns det bara gräsänder, kanadagäss och grågåsar (jo,jag vet att det heter gäss, men jag envisas med att säga gåsar) och jag har aldrig sett någon sån där prickig sak förut.

And, ank eller gåsbebis?
And, ank eller gåsbebis? Fiskmåsbebis

Edit: Inte visste jag att fiskmåsbebisar såg ut så där! Och att fiskmåsmammor och pappor lämnar sina ungar vind för våg… men iallafall, hade de fortsatt vara vid vägen hade de dött. Så jag tycker nog att det var en ganska bra grej att göra, fast ändå inte. Förlåt fiskmåsarna!

Typiskt mig

Man ska ju egentligen inte säga att det är typiskt när det gäller saker som sker. Iallafall inte oftast, som man brukar göra. Tex om jag missar bussen när det spöregnar så säger man ju att det är typiskt mig, fast det kanske händer en gång av 100. Fast idag känner jag mig ynklig… för nu är jag sjuk, och nu känns det som om det faktiskt är typiskt mig…. Solen strålar och det är varmt.

Jag hade planerat en helkväll för mig och mina vänner och nu vet jag inte ens om jag orkar ta mig någonstans. Var nyss ute i solen i 5 minuter och det var skönt, men huvudet hänger inte riktigt med. Att dricka alkohol på detta är ingen hit, jag vet att det straffar sig i efterhand, så det blir en lugn hemmakväll… som så många andra kvällar. Visst, jag kan ju gå ändå, men jag vet inte om kroppen orkar det.

Klumpen i halsen föressten är kvar, men det är inte av ångest… Det började klia i halsen igår och vägrade ge med sig. Kändes som om det låg äppelskal där och jag äter inte ens äpplen… och så vaknar jag med ena näsborren igenbommad och den andra leker niagarafall. Halsen är tjock och huvudet som sagt är inte att leka med. Men ingen feber iallafall, fast det känns som om jag har det.

Så ja, det känns som om det är typiskt mig. Sjuk när det är fint väder och allt. Och äntligen sommarvärme… *suck* (Jag menar, det är ju faktiskt inte första gången, jag menar… hur var det tex förra året?)

Men jag kan ju glädjas åt att jag har hunnit göra allt jag skulle göra denna vecka. Alltid något. Nästa vecka blir iofs likadan, så jag måste friskna på mig för på söndag är det Brucan! Yay.

Ursäkta röran

… men ombytlig som man är så gick det inte ens sex månader innan jag saknade att skriva. 😉

Visst har jag andra bloggar, men samtidigt är detta ju mitt ”hem” där jag samlat allt jag skrivit sedan jag började skriva på nätet, så mina 2009-inlägg kommer troligtvis att flytta hit så småningom.

Så jag är tillbaka, lite sporadiskt kanske i början… En del inlägg kommer dock att vara bakom lås, och för att läsa måste du registrera dig. Jag jobbar just nu på det, så du kommer att märka när det är dags. Nu ska jag först rensa i röran. 😉

Spiral

Nu har jag faktiskt mått bra ett bra tag, eller ja, jag har förträngt mina känslor och försökt att låta ångesten bara komma utan att jag har fått panik bara för att. Utan piller, för jag försöker att låta bli dem så långt det går.
Förra veckan var hektisk, om man ska uttrycka det enkelt. Min dotter hade balettuppvisning i 3 dagar, varav genrep tisdag-torsdag. Mycket saker var det samma helg. Brukets dag, dvs barnens skolor och dagis hade öppet hus och jag bakade cupcakes till det. Trots stressen så mådde jag faktiskt hyfsat och även om jag kanske hade mina nedgångar så fejkade jag dem bra. Inga piller under hela veckan. Kors i taket!

Nu har det lugnat ner sig igen och klumpen i halsen är tillbaka. Jag mår inte illa, eller jag försöker intala mig att jag inte gör det. Men jag är rädd… för sist gick jag någon vecka med detta symtom, sen kräktes jag. Jag försöker verkligen att ignorera, det kanske bara var en engångsgrej.

Jag utsätter mig för mina vardagliga ”faror” fast jag egentligen inte har någon lust. Jag vägrar att låta ångesten besegra mig. Det måste gå på något sätt.

Nu sitter jag dock här med ett piller i magen, men det är bara för att jag ska försöka släppa denna klump jag har i halsen. Senare ska jag sätta mig och göra en lista på allt jag måste göra och satsa på det viktigaste. Jag ska bli en ”list-människa”. 😉

Sedan, för att bara förbereda, så kommer denna blogg försvinna. Jag är hemskt ombytlig av mig och ber om ursäkt för det, men jag saknar min ”gamla” blogg… så allt kommer att flyttas tillbaka till Manulog, men om du vill fortsätta och läsa så måste du registrera dig. Du märker när det är dags, för länken hit kommer att upphöra. 🙂