OMG!

Ja jösses, eller vad ska man säga…

Lillsyrran frågade mig här i veckan om hon och hennes nya pojkvän kunde komma och hälsa på idag, och jag sa som det var; nej, jag ska bort och jag tänker inte stressa när jag ska göra mig iordning. När jag stressar får jag oftast ångest, så det är för mig ganska logiskt.

Iallafall, så har jag varit lite av en slacker hela dagen och har färgat håret och sånt, dvs tillbringat mycket tid i badrummet.

Så kommer det en REDIG utskällning på MSN:

16/6:
J: btw, ang helgen, hade du lust med besök på lördag`?
S: det beror när du kommer
J: Ptja, vi kommer isåfall när vi nyktrat till.. 😉
S: för jag ska ut på rajtantajtan sen
J: Jo jag vet. Det har du ju redan berättat, men jag ville att O skulle träffa ungarna…
S: Ja, men jag vill inte stressa

Idag:
Så hade hon då visst ringt idag, när jag sov… Men när jag kom ut ur badrummet såg jag att hon ringde men jag kunde inte svara eftersom att jag hade färg i hela öronen. 😉

J: Jag har ju ringt hur många ggr som hellst. Kan vi inte komma nu eller? Har ju fixat hundvakt o grejs för att kunna komma in o hälsa på. Vet ju inte när jag är i trakten nästa gång
S: jag ska ju ut, det sa jag ju i veckan… jag kunde inte prata i tele för jag hade hela öronen fulla med hårfärg
J: Ja jag vet att du skulle ut. Men jag sa ju att vi skulle komma innan. Och jag ringde tidigare men då sov ni
S: jag har precis tvättat ur det och jag tänker inte stressa… har inte ätit än och ska hinna göra det också innan jag går
J: Och jag bad Jasmine hälsa att du skulle ringa mej
S: ja, men hon är ju ute
J: Vilket du inte gjorde. Så jag ringde igen
S: hon har inte sagt nåt
J: Men fick inget svar. Så då väntade jag i nån halvtimme o ringde igen. Och fick inget svar. Och eftersom du visste att jag ville komma o hälsa på idag kunde du ju faktiskt ringt
S: jag har inte hört att du har ringt, Erik har haft hörlurar men jag kan fråga honom om han hört att du ringt
J: Det är jävligt märkligt för jag har ringt flera ggr
S: ja, tydligen, men i såfall har du ringt när jag har 1, varit ute och rökt, 2, stått i badrummet… från 14-14:30 stod jag i badrummet & färgade håret iaf, för jag klockade då. Vad jag kan se på min tele så har du ringt: 11:45, 14:11, 14:28, 14:38… nån halvtimme emellan? 14:38 svarade jag på mobilen (högtalartele)
J: Ja men den är ju paj för jag hörde typ ingenting
S: jag satte på högtalartele för jag hade; som sagt, kladd i öronen
J: Ja och jag hörde inget. Men det var väl inte det vi skulle diskutera. Jag antar att vi inte ska komma idag då
S: jag vet inte när ni ska hinna det…
J: Jävligt träligt för jag ville verkligen träffa barnen, speciellt med tanke på att jag inte vet när jag kommer vara i närheten nästa gång
S: ja, men jag sa redan innan att jag skulle bort, plus att jag vill INTE stressa när jag ska göra mig klar, för då kommer Ove (ångest) och det vet du
J: Ja men då kunde du ju ringt o sagt att du inte ville att vi skulle komma
S: men det sa jag ju i veckan! och dessutom så VISSTE jag ju inte att du hade ringt i morse
J: Nej men du visste ju att jag hade planerat att komma o hälsa på med O idag. Och jag har fixat hundvakt just för den anledningen. Ville verkligen att oscar skulle träffa dej och ungarna. Men skitsamma… Om det är så svårt att få lite tid över för ett besök så skiter vi i det

S:Ja men herregud kom då! Jag är iallafall inte hemma sen. Jag blir så jävla trött!
J: Jag mä
S: Så, det är MITT fel att du har fixat hundakt, att du vill komma för att din nya karl ska träffa ungarna, fast du VET att jag ska bort… Men då vet jag, have a nice life!

(Jag surnade till rejält, för det här är så jävla typiskt henne)

J: Jävla dramaqueen! ALLT handlar inte om dej och jag har aldrig lagt det på dej. Vart bara fett jävla besviken för man tydligen inte är det minsta välkommen och jag bor lixom 18 mil bort.. Det är inte direkt så att jag kan komma o hälsa på¨när fan som hellst och jag ville passa på när jag var i närheten

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag upptagit din dyrbara tid, men TÄNK lite för fan. Jag saknar er som fan och det enda jag ville var att komma o hälsa på, och jag blir besviken att du inte ens kunde hört av dej till mej IDAG för vi hade ju kunnat komma tidigare…

S: MEN!!!!! Jag har sagt HELA VECKAN ATT JAG SA BORT!!! Ska jag släppa alla mina planer för att du vill komma… jag minns att jag gjorde det för itne så länge sedan… Kom du? NEJ! Aldrig att jag vilker mig för dig, du gör ALLTID så här, spelar ut dina jävla känslor så man ska må dåligt. Jag VISSTE inte ens att du HADE ringt idag! HUR fan ska jag då veta ATT du vill komma…
J: släppt planer för mej? DU skickade sms till mej och sa att du inte orkade och då valde jag o O att vara kvar ute vid pappa istället.. Han var för fan nykter tills DU skickade det smset eftersom vi skulle komma till er
S: Du är inte välkommen här… nehej… för det är PRECIS vad det handlar om nu eller hur?! Du vill komma och hälsa på NÄR DET PASSAR DIG, och har någon annan något annat för sig så måste man tacka nej till det man hade tänkt för att DU vill komma?
J: Men vadå när det passar mej? JA det är väl för fan klart att jag vill komma o hälsa på.. JAG BOR I BORLÄNGE FÖR FAN!! Klart jag passar på o försöka träffa dom jag älskar när jag är i trakten…
S: Ja, men VEM ville DU träffa? VEM sa till Jasmine att HON och JASMINE skulle åka ut och fika så JAG kunde få egen tid? NÄR skickade jag meddelandet? KLOCKAN FEM!!! Då hade du sagt till Jasmine att DU skulle komma inom en timme (klockan 12). Men som vanligt… Skyll på mig, jag är så jävla van!
J: JAG HAR FÖR FAN INTE SKYLLT PÅ DEJ -irriterad som fan- Skitsamma
S: och varför isåfall, om det nu var mitt fel, skickade du ett ”Förlåt mess” till mig mitt i natten?
citat: släppt planer för mej? DU skickade sms till mej och sa att du inte orkade och då valde jag o Oscar att vara kvar ute vid pappa istället.. <--- Så du skyller INTE på mig här?
J: Nej
S: VAD menar du då med DU
J: Jag talade om att det var därför vi valde att stanna ute hos pappa
S: ja, men du kunde inte har ringt till en 10-åring, och sagt att ni skulle dit ut först? Nej, för det var bara nåt ni kom på… Jag trodde att DU av alla människor VISSTE att man inte kan lova ett barn en sak och sen göra en annan… HON är bra besviken på dig
J: Ja fint, då är vi väl alla besvikna då. Jag antar att ni inte kommer när jag fyller år. Får väl se om vi kanske är neråt nå under oscars semester.. Men det är väl inte att räkna med att man är välkommen då heller, du kanske har annat för dej!
S:Jaa… jag vet inte vad jag ska svara på den omogna meningen
J: Nej och jag vet fan inte hur jag ska bemöta ditt omogna beteende
S: haha… precis

S: Jasmine står här och frågar VARFÖR du inte kom? Kan du svara henne det?
Jag menar, om du nu är så jävla intresserad av att träffa dom, för att du saknar dem såååå mycket… VARFÖR hörde du inte s av dig till HENNE och sa att du INTE ville träffa henne?
Och jag ursäktar mig om det är ett omoget beteende att vilja veta varför…
Varför det duger att skita i saker som man lovar, och varför det är så jävla viktigt att komma när det passar ens egna behov?
Men det kan du inte svara på, eller hur?

Så här går jag, jävlig och eländig, för att inte tala om en jävla omogen dramaqueen! 😉

Visst, jag kan erkänna att jag är omogen när jag diskuterar med henne, men hon gör mig förbannad. Vad som jag ansåg med omoget är när hon drar upp sin födelsedag… Hon fyller 24 år och är rädd att inte få presenter. DET är omoget i mina ögon… Just själva grejen att ens dra upp en sådan sak.

Men nu har jag fått ventilera, och nu ska jag sminka mig! Hon ska fan inte sabba resten av kvällen! 🙂

En timme senare:
S: Som jag trodde… du ignorerar mig… och så var det JAG som var omogen… där ser man. Nåväl, du behöver inte höra av dig förrän jag har fått en förklaring/svar på frågan här ovanför… Tills dess ska jag fortsätta med mitt omogna liv som dramaqueen, så får du fortsätta ditt MOGNA liv.

I know, I know… men jag kunde inte låta bli att sätta henne på sin plats. 😉 Det sjuka i allt, eller det kanske är det friska (?) är att jag faktiskt inte bryr mig om hon mår dåligt av det. Jag har gjort en ”deal” med mig själv att inte låta andras missbruk gå ut över mig. Andras problem ska inte gå ut över mig. Om jag står för det jag gör, och säger och folk inte kan acceptera det så är det inte JAG som ska må dåligt av det. Så länge jag är ärlig och öppen med mina känslor kan jag ju iallafall inte vara falsk. Oavsett hur mogen eller omogen jag är.

Handpenning lagd

Nu är handpenningen lagd så nu är det bara att vänta… helt plötsligt är det ju skitlångt till mitten av juli. 😛

Jag kände att det var dags, och sen blev jag kär…
Han kallas (än så länge) Rory Lochnagar och har de största öronen jag har sett på mycket länge. <3 Och så är han blå & vit och bara såååå vacker!

Nu bara läääängtar jag…

Som smör i solsken…

Om jag inte får lite sol och värme snart så kommer jag snart emigrera, jag lovar. Jag är trött på detta eviga regnande… Är det normalt att behöva sitta ute med jacka och huttra i juni? Nog för att det snart är midsommar, då det brukar vara kallt och småjävligt, men snälla… och så tjatas det om växthuseffekten… Var är den undrar jag? Inte här iallafall… här är det lika kallt som i oktober just nu. BURR!

Tänkte att jag skulle bjuda på lite söta bilder idag. Det är inte mycket som får en att le när det regnar hela tiden och blåser stormvindar… men det finns ett och annat som får till och med mig att smälta.

Återkommande gås
H*n kommer alltid förbi till vår park vid den här tiden på året. De första åren var h*n ensam, men i år är det två familjer som häckar här. H*n är ringmärkt och mycket tam och kommer svassande så fort man kommer och tar bröd ur handen på en.
Visst är h*n söt? Nästan så man borde börja kalla den för något… 🙂

Bebisar!
Titta vilka söta högbenta dunbollar! Man bara vill ta upp och pussa dem, men deras mor väser värre än en orm om man kommer för nära… 😉 Inte för att jag nu skulle pussa dem, men man skulle ju bra gärna vilja…

Familjen Gås
Awww! Visst är de söta? Nyblivna familjen vilar sig i parken.

Medial?

Något jag aldrig (tror jag) har skrivit om på min blogg är mitt intresse för det mediala, dvs andevärlden. Så, nu vet ni det. Jag är inte bara weird, jag faschineras av det mediala. 😉 Det är något som har varit en del av mig så länge jag kan minnas. Jag har varit med om mycket i mitt liv, som jag inte kan förklara… saker som fortfarande händer mig av och till… kanske nu mer än tidigare…

Det låter säkerligen flummigt, och jag tror att jag aldrig har pratat om min tro förut. Jag tror inte på Gud, så mycket vet nog de flesta. Däremot tror jag på något. Vad exakt har jag ännu inte kommit fram till… Bara det att jag vet att något finns. Jag tror inte att man dör och kommer till himlen. Det finns ingen himmel.

Nu kanske ni undrar varför jag skriver detta just nu, och jag vet inte riktigt varför… Det bara känns som det är dags att klargöra saker och ting. Fråga mig inte varför, jag bara känner som jag gör.. och det är mitt nya motto. Jag lever som jag lär. Jag vill att alla ska förstå vad jag står för. Vad som är viktigt för mig. Vem jag är. Tycker man sen att jag är puckad och att jag är helt ”lost”, så finns det alltid ett kryss i högra hörnet… *pekar*

Jag har på senare tid börjat utveckla mitt mediala… min känsla av att ”känna och se” har funnit i flera års tid. Första gången jag minns var otäck, som så många gånger annars. Jag minns dem så väl. Och jag blev ordentligt skrämd… tills jag fick veta att det fanns fler som upplevt exakt samma sak.

Den första var mannen i köket. Jag var kanske 10-11 år. Han gick med hög hatt genom vårt kök… igenom väggen… Nej, jag skojar INTE. Jag trodde naturligtvis att det var inbillning… tills min storasyster, samt nya invånare (efter vi flyttat) i densamma lägenhet berättade detta. Det kunde alltså inte bara ha varit påhittat… för ingen annan visste vad jag sett, jag vågade inte berätta… de skulle ju ha trott att jag var galen… trodde jag… Det var mitt ”bevis” på att jag faktiskt inte var galen… isåfall skulle alla andra som känt/sett samma sak som jag vara galna…

Detta är bara en berättelse om vad jag har varit med om. Oftast är andar väldigt vänliga och respektfulla…

Förutom i den lägenhet som jag bodde i när jag flyttade ihop med min sambo… De som var där var inte trevliga, om jag ska uttrycka det snällt. Jag trivdes aldrig riktigt där.. kände mig som en inkräktare. Varje kväll när jag gick till datorn fick reste sig håret i nacken och jag kände mig utstirrad… Men det läskigaste för mig var när mina katter låg i sängen och en av dem (Smirnoff) reste ragg och gick och fräste ljudligt vid dörren till sovrummet och låg där som en slags vakt hela natten. De andra satt vid min sängkant och fräste uppåt väggarna där jag låg. De försvarade mig, för något jag än idag inte vad det var. Men det var läskigt… Man vet när man är välkommen eller inte, om jag säger så, och det var jag inte där. Dessutom… lägenheten bredvid vår… där flyttade de ut och in med 3 månaders mellanrum.

Sedan dess har jag bara känt ”beskyddande” andar… var jag än bott. Som i förra lägenheten. Som i den vi bor i nu… (fråga syrran om ni inte tror mig… Fråga om mannen i vår hall…) Hon är inte lättskrämd, men när hon såg han… jisses! 😉

Sedan min äskade Spynke dog nu i januari har jag fått en så stark känsla. Hans finns här, men ändå inte. Han lever fortfarande, men inte i de ”levandes tid”, han lever i en annan dimension. Det är där man hamnar när man dör… man kan nå samma dimension som man nu lever i, fast det är jättesvårt att nå till de ”levande”, alltså vi levande. Tid i den andra dimensionen är inte relevant. Jag har aldrig fått en sådan stark känsla tidigare om dimension-grejen, förrän han dog. Det bara föll sig så självklart. klart.

Hur jag vet det?
Förklara mig annars hur flikar/strån (som man tänker sig en liten tova) av hans päls fortfarande landar på min arm/mage/i knät när jag minst anar det…
Jag bara vet. Be mig inte att förklara varför eller hur. Jag bara vet. Tänk att det skulle ta nästan 33 år för mig att inse…

Och nu tycker alla att jag är helt psykad. 😉 Hehe.

Well… you know what?
Jag har bestämt mig att vara som jag är. Jag är jag. Du är du. Det är min blogg. Jag skriver om det jag känner, tänker, tycker och anser.
Duger jag inte som jag är så är det inte min förlust. Jag tänker inte ändra mig för Dig eller för någon annan.

Take it or leave it.

Ett nytt liv

.. eller ja, på sätt och vis.
Jag känner det redan, att min karaktär; Pretty Weird, kommer att uppgraderas inom kort. Jo, det är sant! För idag gick jag och införskaffade mig Sims 3. 😉

Jag har dock inte vågat installera det ännu, för jag vet hur det blir, eller rättare sagt hur jag blir. Jag fastnar. I timmar… Min övriga (ja, mina sims-gubbar är också en familj) familj får vara glad om jag är social några timmar när jag är inne i Sims-träsket. Men de har sagt att det är okej… Själv tror jag nog att de kommer att ångra det så småningom.

Sjukt egentligen ju. Här är man snart 33 år gammal och fastnar i ett spel. Hah. 😛
Fast å andra sidan har jag ju inte testat det ännu, men är det lika kul som Sims 2 (vilket jag tror) så vet jag ju hur det blir… 😉

Ett alldeles för vanligt exempel är att när Erik går och lägger sig vid 01 (och då har jag redan spelat i 4-5 timmar lite drygt) och säger ”Gonatt älskling”… varpå jag svarar; ”jag ska bara…”. Tror ni jag kommer efter ”ska bara”? Nepp. För helt plötsligt, så börjar fåglarna kvittra utanför och klockan har redan blivit morgon. Och jag skulle ju bara

Så, det är därför jag håller mig… 😉 Men rackarns vad det kliar i fingrarna…