År: 2009

Galen värld

- Susanna

I vanliga fall brukar mord och sådant inte vara något jag är intresserad av, visst bryr jag mig och lider med de anhöriga – såväl offrets föräldrar, samt gärningsmannens föräldrar. Men detta fall har inte riktigt gått att släppa, varför vet jag inte. Kanske för att det är så himla onödigt.

Efter att ha läst FUP:en i TRJ’s fall, så är jag minst sagt chockad. Inte bara för att de är så unga, inte bara för att mordet i mina ögon är totalt onödigt (iofs, vilka mord är nödvändiga)… Men det verkar ha handlat om EN kyss… att gärningsmannen kysst offret vilket har resulterat i kalabalik hos gärningskvinnan… fast hon samtidigt SJÄLV gått och varit otrogen!!!
Och om jag hade varit 16 idag, skulle jag säkert ligga i riskzonen för att bli mördad, med tanke på alla saker som jag gjorde då, som nu när man tittar tillbaka, kanske inte var de mest vettiga sakerna att göra. Kanske var ett människoliv mer värt förr i tiden än vad det är idag? Bland ungdomar menar jag. ”På min tid” så fanns det inte på kartan att man skulle ge sig ut och mörda eller ens skada någon, även om någon varit ”dum”.

Fanns inte heller på kartan att man kallade sina vänner för ”hora” och andra helt sjuka ord. Kanske tänkte man dem, men sa högt? Nej.
Likaså detta festande. Inte fan drack man där de vuxna kunde se en eller höra en?! Idag verkar det vara helt normalt. Nog vet jag att föräldrar vet vad som händer i tonåren (vi har ju alla varit där en gång), men att det är så ”tillåtet” nu hade jag ingen aning om. Likaså detta med sex, jag skulle ALDRIG frivilligt ha pratat sex med min mamma när jag var 15-16. Vad jag pysslade med hade inte hon med att göra… Visst, på ett sätt är det väl bra att det är så öppet, men jag undrar var fan föräldrarna (generellt menat, gäller alla tonåringars föräldrar) varit… och det är där det inte går ihop för mig.

För om nu föräldrarna vet så himla mycket om vad som försigår, varför har de varit så slappa?
Den misstänkte gärningsmannen (TV)  har ju en bra kontakt med gärningskvinnans (TL) mamma och de pratar om förhållandet mellan TV och TL. Att det inte är bra för någon av dem. Att de borde ta en paus… Att TL’s mamma frågar TV: ”Är TL snäll mot dig?” – Alltså visste hon att hennes dotter kunde vara riktigt förjävlig…

För att inte tala om MSN samt SMS loggen dem emellan. Det är så man blir mörkrädd på riktigt… Nedan följer några utvalda citat: Kan ju också förtydliga att TV är killen och TL är tjejen. Lägg även märke till TL’s språk… hon ska alltså vara kyrkligt aktiv och en ”ordentlig” flicka med bra betyg osv…

TV: Jag slutar spela fotboll, jag slänger alla mina casual kläder, jag slutar nästan helt med att vara med mina kompisar…
TV: varför svarar du inte för? Du ville ju att jag skulle komma och jag vill att du svarar, annars kommer jag inte
-han ringer henne –
TL: Du är ond, rakt igenom. Jag kan aldrig mer lita på dig. Du är ett svin…  Du kommer aldrig bli lycklig igen. Du betyder ingenting för mig längre…
TV: Nej, vi ska inte ta detta över SMS. Du sa igår att du inte ångrade att du gav mig en ny chans.

TV: Hej, vad gör du?
TL: Glöm inte bort att du är värdelös. VÄRDELÖS! Och illa omtyckt för den du är, ditt jävla svin.
– hon ringer honom-
TL: Varför svarar du inte ditt jävla äckel?
TV: Jag är i kyrkan
TL: Äckel, äckel, äckel, ÄCKEL!
TV: Okej
TL: ÄCKEL
TL: Varför hör du inte av dig din jävla fitta
TV: För jag är i kyrkan

TL: Vi leker en rolig lek här
TV: Okej. Va kul då. Vilken lek då?
TL: Jag, A och F, man ska ta på varandras könsorgan och så ska man säga skönkuk respektive skönmurra!
TL: Nu blev du jävligt tyst din jävla fitta
TV: Du gör bara saker värre. Tror inte att du är så jävla glad över att få mig tyst när jag tar livet av mig
TL: Ta livet av dig, det är bäst så för du är ond, äcklig och VÄRDELÖS!!!
TV: Jag tror inte att du inser vad du sitter och skriver
TL: Jag vet precis vad jag skriver och menar allt ska du veta. jag tror inte att DU förstår vilken fruktansvärd människa du är, och jag fattar inte hur du står ut med dig själv, ÄCKEL

TL: Det är så tyst, har du begått självmord nu eller!
-hon ringer honom-
TL: Du håller inte ett skit av vad du lovar. Du bryr dig bara om dig själv. Jag måste skälla ut dig och hota med att du ska förlora mig för att du ska stanna hemma fast du lovat det. Jävla unge, du kan fan inte lova någonting – jag kan aldrig lita på dig
TV: Men jag skulle lämna H’s moppe. Är på väg hem nu.
TL: Aha, så du var ute? Äckel, glöm mig NU

TV: Kan du svara eller?
TL: Men du sa ju att du vart hemma själv hela dagen så det var ju jävligt konstigt att det stod hemma hos dig
TV: Ja han kom till mig förut och sen gick han och då åkte jag och lämnade den
TL: Glöm mig och gå ut och träffa dina äckliga kompisar istället. ÄCKEL. JAG BRYR MIG INTE!!!
TV: Sluta. Jag skulle bara lämna hans moppe. Snälla svara när jag ringer.

TL: Du är inte hemma va? Tänkte väl
TL: Du har ju seriösa problem. Det här skulle aldrig hända. Du sa att jag kunde ringa när jag ville och du skulle ringa upp mig. Du har svikit ännu ett löfte, hoppas det känns bra för dig. JAG HATAR DIG
TV: Jag har inte svikit något löfte…. jag hade råkat stänga av mobilen.
TL: DET ÄR SLUT NU. FÖR ALLTID. DU KUNDE INTE HÅLLA ETT LITET JÄVLA LÖFTE OM ATT JAG KUNDE HÖRA AV MIG NÄR JAG VILLE. DU ÄR SÅ JÄVLA VÄRDELÖS!!! JAG HATAR DIG, DU ÄR SÅ FUL OCH ÄCKLIG. JAG VILL ALDRIG MER SE DIG DITT JÄVLA ÖCKEL. LÖGNARE. DIN OTROGNA JÄVLA FITTA.

TL: Det här är skitjobbigt för mig  för det känns som att du gör allt jag inte vill, jag kan inte lita på dig. Du vet vad du ska göra i helgen. Fortsätt skicka sms… Svara på Det här bara. NU!!
TV skickar en drös kärleksfulla SMS om vad han gör på dagarna medan hon är borta i Paris…
TL: Gud vad mycket SMS du skickar. Hela tiden verkligen. jag blir så trött, du är inte alls hemma och du har inte varit det hela helgen. Vem passar du på att göra någonting med den här gången måntro…
TV: Jo jag har varit hemma hela dagen… Om du inte tror på det jag säger så kan du ju fråga min pappa.
TV: Du kan väl svara på något av smsen istället för att bara skicka tillbaka när du vill klaga.
TV: Har varit och spelat tennis med A… Hoppas att du inte blir sur för att jag gick ut…

TL: Har du gjort det än?
TV: … snälla bli inte arg för att jag inte gjort det
TL: Jag blir det om du inte har gjort det när jag kommer hem, men jag blir inte förvånad. Du brukar aldrig göra det du lovar. Bra att du har varit ute med A fast du lovade att du skulle vara hemma…
TV: Jag bad inte om att du skulle tro mig, det är ditt val. Jag säger bara som det är

TV: Pratar du med nån annan?
TL: Varför skickar du inte sms som du lovar? Har du gjort duvetvad än?!
TL: Men varför svarar du inte. Jävla äckel, du är helt opålitlig, jag hatar dig. Du ligger väl och knullar med henne just nu skulle jag tro. Dö
TL: Jag förstår fan inte vad du tänker med när du säger att du vill göra allting bättre och så gör du så här. det är slut nu.

Dessutom finns det ju en drös sms som redan är upplagda på nyhetssidorna… men det som gör mig så chockad är hennes ton mot honom. Inte för att jag försvarar honom och det han har gjort, men jag kan samtidigt förstå den press han måste ha haft för att få sin flickvän att vara till lags och inte hata honom så. Dessutom, om hon nu hade hatat honom så mycket som hon skriver – borde hon inte bara ha ignorerat honom? Nej, istället pressar hon honom ännu mer och säger att för att få det bra måste TJR dö. Innan dess kan de aldrig få tillbaka det de hade… och fortfarande… samtidigt som hon säger detta, så strular hon själv runt?!

*skakar på huvudet*

Och som om det inte vore nog med ungdomsmord denna sommar… så händer det igen och  igen. Undrar återigen om ungdomar idag inte inser vad ett liv är värt?

En vecka senare

- Susanna 1 Comment

Pratade nyss med veterinären och fick det bekräftat att det INTE rörde sig om PKD, vilket jag gått och varit orolig för. Skönt det iallafall. Nu minns jag inte exakt vad det var, för veterinärer (som annat läkarfolk) talar på medicinspråk så man inte fattar mycket. Dock var det en relativt sällsynt sjukdom som oftast angriper hud och slemhinnor och senare inre organ som hjärta, lungor, lever… fast ytterst sällsynt njurar! Va faan! Såklart att just min katt blir sjuk och att han ska vara så sällsynt så det minsann sätter sig på njurarna. :/

För i hans fall, så var det njurarna som tog stryk. Dessutom så om han hade levt så är prognosen dålig och behandligen består av mycket höga doser av kortison – och det önskar jag inget djur. Men vad är oddsen egentligen?! Jag menar att det sätter sig på njurarna… ingen egentligen, men så händer det. Och det händer dessutom mig/oss. Som om vi inte har haft nog med njursjuka katter.. även om det nu i första hand inte berodde på njurproblem, utan det tillkom som en komplikation.

Han hade inte kommit tillbaka från krematoriet ännu, men när vi hämtar hans aska så får jag även obduktionen skriftligt så jag kan läsa ifred och fundera på hur vi ska gå till väga med en ny kompis åt Musen. Hon är så uttråkad. 🙁 Och främst köpte vi ju Rory som sällskap till henne… Nåväl, det kanske låter hårt och kallt, men vi ska nog låta en ny liten kille få komma hit. Det är Rorys halvbror och har färgen röd & vit. Återkommer om och ifall det blir aktuellt.

Det som hände…

- Susanna 5 Comments

Som jag skrev tidigare så verkade Rory lite ledsen ett tag. Det gick dock över och vi överröste honom med kärlek och pussar och tvångskramningar… han fick ju skylla sig själv, så söt som han var. Han och Musen blev bästisar, till den milda grad att Musen adopterade honom. De brukade ligga i en ormgrop där hon tvättade honom och han tuttade på henne. Det var hennes bebis, sa hon. Och vi fick väl kanske pussa på honom om vi var snälla…

Allt var frid och fröjd och det enda jag/vi skulle önska var att han skulle ha velat dricka mer vatten. Så vi åkte och  köpte en ny vattenfontän, men icke drack han mer för det. Men han åt och var glad. Talade om när han var hungrig och fick uppblött kattungefoder blandat med Sheba var 4.e timme ungefär. Snart kunde man se antydan på en liten kalaskula. Och vild, det var han. Vissa nätter fick vi kasta ut alla katter ur sovrummet för att få sova ifred. Han jagade allt som rörde sig… jag har till och med ett litet rivmärke på hakan som jag inte ens vet när jag fick. 😉

Han betedde sig som en normal kattunge, om än någon mindre vattendrickare än vad jag är van vid… men så har ju två av de gamla njursvikt, så jag vet inte vad man ska jämföra med.

Igår eftermiddag, kräktes han upp sin mat. Nu har ju det hänt förut, för att han varit glupsk, och sen fortsatte han att röja. Så, vi tyckte inte att det var så farligt. Jag menar, vi har andra katter som hetsäter emellanåt. Och de mår ju bra. Nu visade det sig att det inte skulle göra det denna gång. 🙁

Iallafall, han var lite slöare än vanligt, men samtidigt pigg (svårt att förklara) och vid 01:00 fick vi tanken att han kanske hade förstoppning. Han hade kräkts lite till under kvällen, men inga mängder. Så jag började ”pumpa” vatten i honom med en liten spruta. Det var inte populärt kan jag säga. Och efter någon timme kräktes han igen. Så jag tog upp honom i knät och så somnade han på rygg när jag klappade på den lilla magen. Han njöööt och inte fick jag sluta…

När vi skulle gå och lägga oss vinglade han till, bakbenen ville inte riktigt hänga med och jag gissar att paniken lyste ur mina ögon. Från att ha varit en normal, men lite tröttare katt, till en vinglig katt på mindre än en halvtimme fick mig att bli riktigt orolig. Har ju varit med om det förut… Vätskade upp honom igen och han kräktes upp efter en timme. Dock verkade han bättre i benen efter att han kräkts, vilket jag har hört kan bero på förstoppning (Rätta mig om jag har fel). Nu var klockan mitt i natten och jag satt på vak, kändes det som. Vätskade, det gick en timme och han kräktes. Vätskade, det gick en timme och han kräktes igen… Skulle naturligtvis ringa veterinären direkt klockan 8:00 när de öppnade. Så vätskade jag honom igen och jag tog upp honom i sängen och vi somnade båda två. Två timmar senare började han att kräkas igen och jag bestämde mig för att gå upp och kontrollera honom, men samtidigt så hade det gått två timmar och inte en emellan kräkningarna. Hoppet tändes, men han hade inte kissat eller bajsat på hela den här tiden. Och han ville inte gå, men han ville gärna ligga i knät så det fick han men ibland gick han iväg på stappliga ben.

Så blev klockan 8 och jag fick en tid till eftermiddagen, men sköterskan rådde mig till att fortsätta vätska honom. Jag sa att det var akut, men de kunde inget göra… Rory gjorde halvtappra försök att leka och såg på när de äldre klunsarna jagade vippor. Han var inte så pass slö så att han inte hängde med, men han satt hellre och betraktade dem på avstånd vilket inte alls är likt honom. Och jag fortsatte med mitt vätskande trots hans kräkande, samt gav honom lite olja i rumpan för att mjuka upp eventuella hårda korvar. Inget bajs kom och jag började bli mer och mer orolig. Klockan 13 åkte vi iväg till veterinären, trots att det var mer än 2 timmar tills vår tid. Men hellre sitta där än hemma. Ifall att.

Han hade ingen feber, blinkhinnorna var bara framme ibland och han var ”pigg” (så pigg man kan vara när man är liten och sjuk) på de olika ljuden i väntrummet. Till slut fick han komma in. Då lydde varken fram eller bakben. De bara vek sig. Totalförlamad. Han kändes som om man håller i en sladdrig tygdocka… och veterinären lyssnade och skakade på huvudet och fick fram: ”Det här låter inte bra”.

Då rasade min värld. Totalt. Inte igen, INTE igen!

Veterinären kände och klämde, suckade och skakade på huvudet och sa åter: ”Det här ser mycket dåligt ut”.  Och så kom orden, de där fasansfulla, vedervärdiga orden som jag hört så många gånger förr: ”Det är njurarna”.
”Hans njurar är 3 gånger så stora som de ska vara, och jag vet, han är alldeles för ung för det här”.

(fan fan fan fan fan –  varför?!)

”Han måste ha fötts med en missbildning av njurarna,  för detta har gått för fort”, fortsatte hon, ”Han har troligen haft detta sedan födseln och prognosen att han ska klara detta  är mycket, mycket, liten”… ”Och eftersom han är så pass medtagen och uttorkad som han är, så har han nog bara ett par timmar kvar”.

(NEJ! NEJ! NEJ! – Inte en till! Inte han! Inte vår fina pojke! VARFÖR?!)

I det läget visste jag varken ut eller in. Jag kände att jag behövde kontakta uppfödaren och rådfråga henne och hon blev helt chockad och blev jätteledsen (vi hade ju båda planer för Rory) men sa att det var mitt beslut. Hon respekterade att jag gjorde rätt val. Så när veterinären kom åter så frågade jag om vilka alternativ som fanns och hon berättade om möjlig behandling, eller rättare sagt, de kunde inte tala om vad det var för fel, utan de kunde bara lindra och att han isåfall behövde intensivvård på Strömsholm, samt ta en drös med prover för att fastställa orsaken. Och även, även om han skulle klara det så långt, skulle han aldrig bli riktigt bra, han skulle alltid ha förstorade njurar, gå på medicin, ha ont, ja listan kan göras lång. Dessutom, med en prognos där han har timmar kvar att leva, så kan jag väl samtidigt tala om att det tar ca 2 timmar att köra till Strömsholm härifrån…

Så jag och dottern bröt bara ihop och jag förstod. Jag förstod mitt enda möjliga val. Sedan började han att andas ryckigt så jag bestämde mig för att låta honom gå. Innan han ens fått i sig 1 ml av den sövande dosen var han borta. Han var redan så långt borta. Han somnade bara in innan medlet ens hade börjat verka. Beordrade iallafall en obduktion, för jag vill veta vad det var som tog hans liv. Även om det var en missbildning vill jag ändå veta. Jag kände själv på njurarna och de var i storlek som golfbollar… Jag vet vad jag misstänker, men vill inte skriva det förrän jag har fått det svart på vitt. Att det är akut njursvikt är solklart, men det andra…

Men livet är fan inte rättvist!

Här har man skaffat en ny familjemedlem som man tänkt att man ska tillbringa en lång tid med, och två veckor senare så är det adjö för alltid?! Han blev 3½ månad gammal…

Det gick inte att tänka. Det går fan inte att tänka. Jag orkar inte tänka.
Jag förstod inte och jag förstår fortfarande inte. Kommer aldrig förstå varför detta drabbar mig gång på gång… Vad har jag gjort för ont? Vad i helvete är meningen? Jag bara undrar?!

Då var det dags igen…

- Susanna

.. för ytterligare en födelsedag.

Har inte haft en sådan stor ångest för det den senaste tiden, förutom idag. Jisses.

Tror att det främst är pga att jag inte har pratat med min pappa sedan i julas. Jag förväntar mig inget utav honom, det börjat kännas konstigt att jag inte har en ”normal” relation med honom. Samtidigt som jag vet att det var ett val jag gjorde, som jag står för eftersom att det har varit bra för mig. Jag har kunnat läka och gått vidare… Tills idag, då han skickade ett vykort på mailen för att gratta mig… och de där små orden; frågan om han fick komma imorgon. Panik.

Jag hade ärligt talat inte räknat med det. Och nu vet jag varken ut eller in. Om jag ber honom att inte komma, så kommer jag säkert ångra mig. Men om jag låter honom komma så kanske jag mår dåligt för det. Dilemma!