Har så svårt att sova. Häromnatten fick jag panikångest när jag skulle sova. Har fått panikångest tidigare, men detta var det läskigaste jag varit med om. Hela jag darrade, skakade liksom inifrån. Som inälvorna höll på att lägga av. Har känt så tidigare men inte alls i den grad som nu. Riktig läskigt var det men jag somnade till sist.

Sen dess går jag med förväntansångest. Det är snart jul, men jag bryr mig inte. Ingenting bryr jag mig om egentligen, så då får man istället låtsas att man gör det. Så det gör jag nu. Låtsas att allt är så jävla bra, fast jag själv sitter fast i ett mörkt och kallt jävla avgrundshål. Vet inte hur jag ska ta mig ur. Vet bara att jag inte vill ha det så här. Och jag är rädd att göra något åt det också. Onda cirklar och jag är ingen bra kombination.

Låg och grubblade hela natten till idag. Jag vill inte leva om det ska vara så här. Men jag vill inte dö. Jag måste leva för mina barns skull… måste!
Men vad är det för liv att må så jävla dåligt… är det så mitt liv ska se ut i resten av mitt liv så vet jag inte om det är värt det. Måste det vara så jävla invecklat?
Så fort jag försökte slappna av började jag hyperventilera och så var det igång.

Jag skulle aldrig ta mitt liv, för det första är jag för rädd och för det andra så är det inte det jag vill. För det tredje så skulle jag aldrig utsätta min familj för det och för det fjärde så vill jag inte dö. Jag vill bara må bra. Är det för mycket begärt? Vad är det egentligen som jag har gjort för att förtjäna att må som jag gör?

Utåt sett ser jag nog mest trött ut idag, men inombords är det ett kaos utan dess like…