Lyssnar nu på en bok av Ann Heberlein, ”Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva”… och jag har inte kommit direkt långt i boken, men vissa saker som hon skriver gör mig helt darrig inuti. Precis så känns det. Så jag tänkte dela med mig av lite utdrag från boken, eftersom att jag ändå inte har kunnat förklara. Någonsin. Här är några utvalda som sagt, som stämmer bra in på min känsla. Som stämmer in på min ångest.

Jag har ångest alla årstider. Min ångest varken favoriserar eller diskriminerar snö, sol, regn eller torrväder. Slår till med full kraft när jag tror att jag är säker.

Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden.

…

Nej. Jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö.

…

Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn, och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå.

…min plikt att fortsätta leva, min plikt att inte ge efter för den enkla utvägen handlar om mina tre (i mitt fall två) barn. En förälder får inte överge sina barn. Det är min fasta övertygelse. Jag får inte lämna mina barn. Jag älskar mina barn. Jag älskar mina barn mer än min livsleda plågar mig. Min kärlek till barnen är starkare än min ångest, på det hela taget, men inte i varje enskilt ögonblick. Ja, det är skamligt. Det är förfärligt. Gud ska veta att jag skäms. Men
ibland är jag så dålig och så usel att jag tillåter mig själv att tänka att världen vore bättre utan mig. Så ömklig, så ynklig är jag att jag tänker att mina barn skulle ha
det bättre utan mig. Det finns ögonblick, ögonblick som är betydligt längre än ögonblick, där ångesten har övertaget och då måste någon påminna mig om varför
jag måste fortsätta leva. Vem ringer man då? Vem orkar lyssna till en sån ynkedom? Vem ska behöva lyssna till något sånt?

Nej, man utsätter inte folk för sin ångest.

Det är inte god ton. Det är taktlöst. Dålig smak. Ofint. Man ringer inte sin mamma eller sin bror. Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och goda vänner, människor som jag eventuellt älskar, människor vars kärlek jag litar på, obetingat, fullt ut, till hundra procent. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill inte skrämma dem jag älskar.

Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse.
Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor.

Mitt problem är att jag inte kan sluta tänka. Jag kan sluta känna (vanligtvis är det då problemen börjar), men jag kan inte sluta tänka. Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrade i fyrafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det över styr.

Nog önskar jag väl att jag också kunde lära mig att leva. Nog undrar jag väl vad det är ni andra har förstått som jag har missat (eller möjligen vad det var jag förstod som ni slapp få vetskap om – och varför just jag förbannades med denna djävulska vetskap som jag helst sluppit). Nog är det så.

Jag är övertygad om att jag levt så här länge tack vare alla piller jag stoppat i mig. Utan drogerna skulle jag tagit livet av mig för många år sedan. Utan
drogerna skulle jag varit död. Så är det. Men drogerna gör mig inte lycklig. Drogerna löser inte mina problem.
Drogerna är ingen quick fix. Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i
mellangärdet … föraktfullt säger att »vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi måste också få må dåligt«. Fuck you.

Som om stavgång och morotsjuice och kramar och uppbygglig litteratur skulle lösa det hela. Som om ångest och depression och självmordstankar mest är en pose.

Nu är det ju så att författaren har bipolär sjukdom, vilket jag inte har, men jag misstänker att jag har nåt liknande. Jag har aldrig hittat någon som beskriver ångest så väl som hon. Just det där med att jag kan inte sluta tänka. Och vem fan ringer man till när allt är nattsvart?

JAG KAN inte sluta tänka. Jag tänker JÄMT! Jag KAN inte slappna av. Min hjärna kan inte slappna av. Inte ens när jag sover. Inte ens med lugnande i kroppen, om jag inte tar två doser (vilket jag iofs ”får”, men då får jag vara utan på dagen. Jag tar dock inte min medicin varje dag, för jag får inte ta den regelbundet (beroendeframkallande) och andra mediciner jag provat gör mig till en zombie i flera dagar. Då är jag inte jag… så det försöker jag undvika. Men trots det har jag ångest varje dag – mer eller mindre.

Nu var det ju tack och lov ett tag sedan jag hade några självmordstankar. Men jag vet att de ligger och lurar i bakhuvudet ibland. Ofta tänker jag inte på döden i sig. Jag tänker mer på att mina barn och min sambo skulle vara bättre utan mig. Att de skulle vara lyckligare utan mig. Och då menar jag inte att jag för den skull måste dö. Jag vill inte dö. Men jag tror att de skulle få ett rikare, mer innehållsfullt liv. Utan mig.

Och samtidigt vet jag ju att det inte alls är det de vill. Det är mina egna hjärnspöken som säger sådant till mig. Mina hjärnspöken ljuger. Jag är helt övertygad om det. Även om jag ofta känner mig värdelös och misslyckad.

Som sagt, jag vet inte alls hur det är att ha bipolär sjukdom, men jag vet hur det är att ha GAD – vilken är min diagnos. Därför hjälper det inte heller att få höra att andra har det värre, eller att jag ska skärpa till mig. Tro mig, jag gör ALLT i min makt för att ni inte ens ska märka att jag ens har ångest… fast jag har den jämt. Och det, det är jävligt påfrestande. Det också.

Men jag gör så gott jag kan. När jag är Sanna Fiolsträng vet jag att det är dags att börja med avslappningsövningar innan jag somnar. Oftast då får jag sova hela natten utan att vakna var 10:e minut eller vakna upp mitt i en panikångestattack. Så jag gör faktiskt något åt min situation. Så mycket jag kan. Jag vill ju vara som alla ni andra ”normala” människor.