Man ska ju egentligen inte säga att det är typiskt när det gäller saker som sker. Iallafall inte oftast, som man brukar göra. Tex om jag missar bussen när det spöregnar så säger man ju att det är typiskt mig, fast det kanske händer en gång av 100. Fast idag känner jag mig ynklig… för nu är jag sjuk, och nu känns det som om det faktiskt är typiskt mig…. Solen strålar och det är varmt.

Jag hade planerat en helkväll för mig och mina vänner och nu vet jag inte ens om jag orkar ta mig någonstans. Var nyss ute i solen i 5 minuter och det var skönt, men huvudet hänger inte riktigt med. Att dricka alkohol på detta är ingen hit, jag vet att det straffar sig i efterhand, så det blir en lugn hemmakväll… som så många andra kvällar. Visst, jag kan ju gå ändå, men jag vet inte om kroppen orkar det.

Klumpen i halsen föressten är kvar, men det är inte av ångest… Det började klia i halsen igår och vägrade ge med sig. Kändes som om det låg äppelskal där och jag äter inte ens äpplen… och så vaknar jag med ena näsborren igenbommad och den andra leker niagarafall. Halsen är tjock och huvudet som sagt är inte att leka med. Men ingen feber iallafall, fast det känns som om jag har det.

Så ja, det känns som om det är typiskt mig. Sjuk när det är fint väder och allt. Och äntligen sommarvärme… *suck* (Jag menar, det är ju faktiskt inte första gången, jag menar… hur var det tex förra året?)

Men jag kan ju glädjas åt att jag har hunnit göra allt jag skulle göra denna vecka. Alltid något. Nästa vecka blir iofs likadan, så jag måste friskna på mig för på söndag är det Brucan! Yay.