Månad: mars 2009

Liten update

- Susanna

Jag har inte gått och dött, jag lovar. Dock står det still med motivationen. Min mage är inte bra ännu. 🙁
Jag misstänker mer och mer att jag har IBS, eftersom att de flesta symtomen jag har pekar på det. Så en del dagar kan jag inte äta något, medans andra dagar är det inga problem. Jag har även testat olika maträtter för att kolla vad det är som ger symtom, men när jag väl är inne i ett skov så kvittar det om jag äter kokt fisk med smör eller potatismos… Magen reagerar oavsett. Sedan kommer det kroniska illamåendet, vilket gör att jag tappar aptiten, eftersom att jag vägrar att kräkas.

Så nej. Här är det ganska lugnt, men jag kan ändå kanske glädjas mitt i eländet. För jag väger mig varje fredag ändå, och sedan i december/januari har jag nästan gått ner 10 kilo…
Kanske inte alls är bra att gå ner så fort, men det syns inte (tycker jag) och med tanke på att jag mår som jag gör kanske det är bra att gå ner ifall jag måste ”äta upp mig” igen. För när man måste gå på toa i snitt 10 gånger om dagen och man samtidigt mår illa konstant, då är det inte roligt. Annars kan det gå upp till 2 veckor innan jag ens behöver göra nummer 2. Inte helt normalt eller hur? Det har inte alltid varit så här, såklart. Jag vet bara att just detta elände började efter mitt första gallstensanfall… tror det var 2007, så jag borde vara härdad.

Så. Så är statusen. Jag återkommer när motivationen återvänder.

Nej, men hej Herr Å…

- Susanna 1 Comment

… är du på besök nu igen. Snälla, jag vill inte ha besök av dig nu. Eller överhuvudtaget för den delen…

Så är det dags igen. Har faktiskt mått bra ett par dagar. Kors i taket kanske… ibland börjar jag att undra faktiskt. Vad har jag gjort för att förtjäna att må som jag gör?!

Naiv som jag är trodde jag att vks var över för denna säsong, men inte. Omkring mig insjuknar folk fortfarande. Dock ingen i min direkta närhet, men oron finns ju ständigt där. Det är bara en fråga om när, inte om… Knappt att man vågar ha sina barn på dagis och i skola för där kan ju de bli smittade, och om de blir smittade så blir ju jag det. As always… Knappt man vågar gå ut ens, för att rädslan finns att man kan andas in andras eventuella smittor. Det finns ju puckon som går till jobb/skola dagen efter eller tom samma dag, läste jag… Fattar ärligt talat inte hur sådana människor är funtade.

Kanske är det för att jag samtidigt har förväntansångest inför helgens resa. Jag brukar få förväntansångest så det är egentligen inget nytt… men ångesten reagerar på samma sätt alltid. Man borde tycka att jag är van vid det här laget, men inte då. Och jag VET ju så väl att det blir bra så fort jag kliver på den där jäkla båten. Jag vet ju det, så varför gör jag detta mot mig själv? Jag fattar inte.

Så självklart sitter jag här nu med orolig, bubblig mage… mår jag inte lite illa också? Jo, det gör jag nog… Undrar om jag kommer spendera kvällen i badkaret som så många gånger förr? Undrar om jag kommer att kräkas. Eller bli riktigt lös i magen. Då är det ju såklart magsjuka eller något annat, självklart, så jag inte ska kunna åka iväg.

På något sätt verkar det ju vara så att jag egentligen vill bli sjuk, för att slippa åka. Men jag vill ju faktiskt åka. Jag vill komma bort och bara vara jag. Men jag vill inte gå omkring och må dåligt.

Mönster… men varför?

- Susanna 2 Comments

Jag börjar bli knäpp, på riktigt…

Har gjort en egen liten analys och kommit fram till att så fort jag ska göra något, har något inplanerat (trots att det är saker som sker regelbundet) så får jag ångest.

Det kan vara allt från att hämta barnen på skola och dagis, följa med dottern till baletten, gå och handla, åka till svärföräldrarna… vara social hemma. Det är något som inte stämmer, men jag får ökad ångest de dagarna.

Igår fyllde min sambo år. Jag tog mig då, trots ångest, till stan för att köpa present åt honom. Sedan visste jag att vi skulle åka hem till svärföräldrarna på fika, eftersom att de inte kan komma till oss då de är allergiska mot katterna… Det gick bra, tills jag fick en redig panikattack vid fikat. Tydligen märkte ingen av dem det, så tydligen kan jag dölja det bra med mitt poker face.

Idag, eller rättare sagt just nu, skulle min dotter ha varit på sin balett. Jag vaknade vid 6 imorse med en sån stark ångest och illamående så jag trodde att det var kört. Jag skulle nog inte ens hinna ta mig ur sängen innan jag skulle kräkas… så illa var det. Men samtidigt kändes det som ångest, så jag stoppade i mina hörlurar och satte på min avslappningsmusik, och vips så somnade jag om. Att ens försöka andas igenom en panikattack är så svårt, för jag börjar oftast hyperventilera och då blir det värre. Tydligen funkar avslappning bra för mig, även om jag personligen inte tycker att jag slappnar av bra.

Just nu är ångesten inte lika stark, men jag känner att den ligger och lurar, så jag har tagit Xanor ifall att… Den senaste veckan har jag ju haft ångest, flera gånger om dagen och det tär på krafterna. Plus att magen inte fungerar som den ska… Allt är så jävla påfrestande ibland och ibland undrar jag hur mycket mer jag ska orka.

Hmmm

- Susanna

Men jag undrar vad det är som är fel på mig, egentligen…
Nu är samma känsla tillbaka, som för en vecka sedan. Och jag får en sån stark ångest att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Är det bara psykiskt eller borde jag gå till en läkare och bli undersökt?!

To hell and back

- Susanna

Long time no see, men tro för den skull att jag inte har haft ångest, för tro mig. Jag har varit i helvetet en vända. Börjar så smått återhämta mig från förra veckan, då illamåendet bara fortsatte… tills jag … ja, gjorde *det* jag är så rädd för. Troligtvis blev jag matförgiftad för det hände bara en gång, eller ja. Två gånger om man ska vara petig. Gallan kom som nummer två, några minuter efteråt. *huu*

Däremot var jag däckad, totalt och mentalt under hela helgen. Jag bara sov, sov och sov.
Har börjat att lyssna på avslappning varje kväll, för att kunna stressa av. Jag tror inte att jag kräktes för att jag hade fått vks, eftersom att det inte hände någon mer gång. Dock fick jag nu veta att den helgen, hade min dotter sin kompis här hemma hos oss… och hon (kompisen) hade sprungit och kräkts hela lördagen… hemma hos oss!

Men som sagt, jag blev sjuk först och hade således ingen kontakt med henne. Och ingen annan i familjen blev sjuk. Sedan är det skönt att inkubationstiden är kort, så jag vet ju med all säkerhet att ingen annan blev smittad eftersom att vi mår bra. Själv är jag fortfarande ”instabil” i huvudet efter vad jag gick igenom, men det är ju mentalt. Det vet jag ju.

Har inte mått illa alls på ett par dagar. Har känt mig lugn och behaglig… tills nu, när jag fick detta om dotterns kompis berättat för mig. Nu är jag tillbaka på ruta ett, fast jag VET att det inte är någon fara. Jag blir så trött på mig själv ibland.