För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla ”måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara ”botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…