Can’t read my, Can’t read my
No he can’t read my poker face

Så jävla klockren text. Det är precis så.
Idag när jag vaknade kände jag mig så låg igen. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men jag känner hur ångesten river och sliter i mig. Det gör så ont och jag kan knappt andas. Tårarna bara rinner och det verkar inte finnas någon hejd. Om jag bara kunde fatta varför eller vad det är som spökar?

Nog för att jag vet två saker som har en anledning att vara ledsen över, men detta är helt sjukt. Jag har inte sörjt färdigt i en process, men det borde inte ge mig sådan ångest tycker jag.

Sambon blev grinig för han vill ha svar till varför jag ligger i fosterställning och gråter – tro mig det vill jag också. Jag ligger aldrig så annars… Känns som om det är inspärrning nästa…
Och tro mig, jag vill berätta varför jag mår som jag gör. Men hur ska jag kunna berätta om jag inte ens själv fattar?!

Så det är pokerfejset som åker på, som så många gånger förr. Och han säger att han inte tror på att jag har ett. Det är ju iallafall en sak som får mig att le. För så fel han har.