Så är det äntligen helg igen. Tiden då man ska mysa med sin familj.

M, som är min yngsta dotter, fiser hela tiden. Det luktar urk. Mer än vanliga fisar. Dessa luktar DÖD. Och genast börjar mina hjärnspöken härja. Magsjuka magsjuka magsjuka. För såklart, det kan ju inte bero på något annat…

Jag blir så trött på mig själv, ärligt talat. Jag VILL inte leva under denna fobi mer. Jag försöker varje dag att tänka positivt, men det går inte. Jag intalar mig själv att det inte är någon fara. Men hjälper det? Jag bara lurar mig själv. Hur mycket jag än försöker att motarbeta, desto mer ångest får jag. Ju mer positivt jag försöker tänka, desto mer ångest får jag. Känns som om jag sitter fast i ett ekorrhjul…

Och bara jag ser dottern så späs ångesten på mer och mer. Herregud… är det verkligen så här jag måste leva resten av mitt liv?! Om så är fallet, så vet jag inte om det är värt det… Jag menar, ska jag få ångest över mitt eget barn för att jag inte kan släppa kontrollen? Vad är jag för en slags mamma egentligen?!

Självhatet har inga gränser för tillfället.