År: 2008

Låtsas att det regnar

- Susanna

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.

Tillväxthormon

- Susanna

I veckan ska Malva äntligen få börja med tillväxthormon. Vi har ju bara pushat för det i 2½ år menar jag… Nåväl, de ville utredan henne så grundligt som möjligt vilket naturligtvis är bra med tanke på hennes förkylningsastma och besvär, men de kommer att övervakas noga och det känns bra.

Idag var vi på sjukhuset för att lära oss hur GH-pennan fungerar. Hur man byter ampull och ger injektionen. Trodde att det skulle protesteras hej vilt men det gick jättebra. Själv vågade jag inte prova, var jätterädd för att det skulle göra ont, men provade hemma senare och det kändes inte alls. Suveräna grejor de har nuförtiden. 🙂 Så det kommer inte bli något problem. Jag har varit så nojjig över den där sprutan i flera veckor. 😉 Och fin var den också, man kan byta ”skal” och göra den personlig. 😉

Så som sagt, i veckan ska vi hämta ut vår första dos. Jag gissar att man får för en månad framåt, för det var tydligen inget Apoteket hade på lager sa sköterskan. Först och främst är det dyrt och måste förvaras väl, samt att det tydligen finns en stor svart marknad för tillväxthormon. Inte för att jag tror att någon av oss som behöver detta till våra barn, skulle sälja vidare, men det är bra med säkerhetsåtgärder.

Duktig tjej

- Susanna 1 Comment

Jag har funderat ett tag på varför jag har den här konstiga känslan av att ingenting skulle fungera utan mig. Jag vet ju att det inte är sant, för världen kretsar inte runt mig. Jag tror att det har med min uppväxt att göra, och jag tror att många vuxna barn till alkoholister förstår vad jag menar, fastän jag inte kan formulera mig så bra.

I min terapi har det här ”duktighetssyndromet” dykt upp. Då har det inte handlat om alkoholism utan en annan sak som jag inte tänker gå in på här. 😉 Men jag har aldrig känt mig som någon som är duktig, tvärtom. Jag har alltid känt mig som den fula och värdelösa. Som aldrig kan något, som aldrig kan bli något hur mycket hon än försöker…

Men jag har insett idag att jag har helt konstiga idéer. Jag har ett enormt kontrollbehov. Det låter väldigt egoistiskt, men det är det inte. Jag menar allvar. Det är en kontroll som inte går att beskriva ordentligt. Jag har alltid slagit bort den tanken för det gäller ju inte mig. Men jo, det gör det. I allra högsta grad.

Det började redan när jag var barn. Jag kontrollerade stenhårt att INGEN visste att min pappa var alkoholist.
Det var nog starten. Därefter bara växte det och växte det. Inte för att min kontroll skadade någon, det är inte en sådan kontroll jag pratar om. Fast nog skadade det någon. Mig själv. Ju mer jag kontrollerade mina känslor, detsto mer tryckte jag ner mig själv.

Under många många år var jag helt övertygad om att Erik skulle lämna mig. Det var inte en fråga om, utan när. Nu har vi varit tillsamman i 11 år och det är först nu som jag inte tänker på det lika ofta som förut. Självklart är inget garanterat, men det är inget jag längre går och oroar mig för.

Kontrollbehovet då. Ja, jag kan få idéer som till slut äter upp mig inifrån tills jag kommer på att det är helt orationellt. Det kan vara tex att om jag inte fanns så skulle barnen inte komma iväg till dagis/skola, de skulle glömma saker… helt normala saker som barn glömmer i vilket fall som helst. Inte det att de skulle vara förkrossade om jag gick och dog… Eller till exempel att om jag inte gör en viss sak på ett visst sätt så kommer de inte klara sig i livet. Visst stämmer det på en del punkter, men inte på de banala saker som jag målar upp i min sjuka hjärna. Om inte jag fanns, vem skulle då göra allt?

Nu är det ju inte så att jag gör allt, men jag vill gärna ha kontroll över saker och ting. Så att allt blir rätt. Så att jag slipper skämmas. Av vad jag har förstått är detta helt och hållet inlärt från min barndom. Missuppfatta mig inte, alla vill vi det bästa för våra barn. Men oftast om man som förälder gör ett misstag är det inte hela världen. Men för mig är det så. Man kan till exempel inte lova en sak om man inte vet till 110% att man kommer att göra det man har lovat. Det gör för ont.

Men jag tänker bryta detta onda mönster. Jag har inget annat alternativ.

Jag får gång på gång höra av min alkoholiserade pappa att jag hänger ut honom. Jag har aldrig skrivit om honom som person, utan hans personlighet när han dricker. Det är för mig inte samma sak. Och dessutom, detta är mitt sätt att bearbeta, ventilera och summera mitt liv. Varför jag beter mig på ett visst sätt. Och om det så hjälper en enda liten individ därute så är det helt klart värt det. Ingen ska behöva leva som jag, och då har jag ändå inte haft det så hemskt som andra.

Han tycker även att man inte ska blogga om detta, att låta andra få insyn i en missbrukarfamilj. Vad är han rädd för? Han som alltid sagt att kunskap är nyttigt. Men om alkoholismens konsekvenser ska man tala tyst om. Int längre. Jag har varit tyst alltför länge nu. Nu är det är dags för den lilla, rädda Tapetblomman att tala. Och det högt:

MIN PAPPA ÄR ALKOHOLIST OCH JAG LIDER AV KONSEKVENSERNA

Så kommer genast tankarna om hur sårad han måste bli när jag skriver hur jag tycker, tänker och känner. Får upp tankar och bilder där han gråter och är besviken på mig… Det gör väldigt ont i mig att ha dessa tankar, men jag måste bryta detta mönster. Han lever inte mitt liv. Hur många gånger har inte jag gråtit över hans beteende? Det här måste få ett slut nu.

Jag, krasha?

- Susanna

Nu är det inte bra igen. Har inte haft lust att skriva om det, för jag vet inte vad jag ska säga. Ångesten är här igen, som den alltid är denna tid på året. Jag har ju visserligen ångest året om, men värst år den under höst/vinter. Nåväl, som om inte ångesten vore nog i sig så utlöser stress/oro även min ögonmigrän.

Eftersom att jag vet att jag skrivit om det tidigare, men inte i vilket samband blev jag en aning skärrad när jag läste mitt tidigare inlägg. För nästan precis så känns det ju nu! Håller jag verkligen på att krascha igen?! Illamåendet är ungefär detsamma som då, så länge jag försöker göra något så mår jag illa. Igår var vi på Marieberg och jag gick och mådde illa hela tiden, fastän det var JAG som ville ut och shoppa!

Så det är mycket som är sig likt, och ingen förstår hur det känns. Iallafall inte på riktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Vaknade i morse och tänkte att det skulle bli en bra dag. Jag peppar mig med positiva tankar, men i slutändan blir allt pannkaka iallafall. Och jag VILL INTE börja äta mina antidepp igen! VILL INTE! Har klarat mig utan dem i 1½ års tid nu, så nej, jag vill klara det själv. Tack och lov har jag mina ångestdämpande, vilket jag inte hade när jag skrev det förra inlägget (som jag länkade till) så jag kanske hinner bromsa i tid denna gång.

Det är inte alls känslan som om att jag är på väg in i en depression, för det vet jag hur det känns, tro mig. Utan jag vill göra saker, men mina symtom hindrar mig från att göra det jag vill. Men det är så himla mycket som snurrar i huvudet. En massa möten och beslut som rör Malvas framtid, hur vi ska lösa en massa saker som rör vår familj, våra arbeten… mm mm…Ekorrhjul. Tanken ”det löser sig” finns inte.

Och sen får höra att man är en knarkare för att man äter medicin för att man ska kunna orka. Jag blir så jävla arg. Inser Du inte att jag faktiskt försöker överleva?! För mig finns du inte längre, jag har gjort allt för att slippa höra dina jävla elakheter – för det är något som har hänt med dig, du är inte som förr. Nog för att du har varit dryg och puckad, men nu är du bara rent jävlig och elak. Och det ska jag inte behöva ta! Du känner inte mig, du har inte känt mig på över 20 år, så hur faaan vet du vad som är bäst för mig?!

JÄVLA IDIOT!

Rutten buk

- Susanna

Och jag som var så duktig igår. Bakade och stog i så att Malva skulle kunna njuta av maten hon också. En massa lightprodukter med andra ord. Och det blev riktigt gott faktiskt.

Men min mage mår inte bra idag. Sov som en kratta med panikångest. Imorse var jag såå nära på att spy, jag skojar inte. Det var inte roligt. Nu känns det liiite bättre, men jag rapar ruttet ägg. Blir alltid sådan när jag äter minimjölk/lättmjölk eller övriga  mejeriprodukter. Min mage gillar inte laktos, och uppenbarligen inte i den mängd som jag smaskade i mig även om det inte alls var i den mängd man kan inbilla sig.

Trots min intolerans klarar jag galant att äta grädde, glass, osv så länge det inte är i överdriven mängd eller light. Vet inte hur jag ska bli av med dessa äckliga rapar bara, kan säga att man inte känner sig direkt hungrig (eller jag börjar bli det nu… tror jag..) av den smaken. Huu!

Hoppas bara att jag har lärt mig läxan tills nästa gång.

Nu är ju problemet att även om jag bakar/lagar något som Malva ska kunna äta, måste det vara så kalorisnålt som möjligt, och det kan man ju inte säga att laktosfria produkter är direkt. Så det är en balansgång. Så oftast blir det jag som får avstå. Vad gör man inte för sina barn menar jag?