Månad: november 2008

Nervig

- Susanna 3 Comments

Skulle ju bara gå på toa, och sen släcka lampan för att gå och sova…

Gick förbi dotterns rum, slängde ett öga bara och muttrade lite för datorn står på och lampan lyser, medan hon sover som en stock. Råkar titta ut genom fönstret och får se en yngling i svart, med mössa + huva som står och glor in!!! Vi bor en halv våning upp, så man får stå på tå för att se in… och jag såg hans ansikte samt överkropp så nog stod han på tå såvida han inte var 2 meter lång.

In i rummet fort som fan. Stänger av datorn, släcker lampan, drar för persiennerna… och hjärtat skeeeenar! Och han försvinner typ direkt när han ser mig. Men jag blir skärrad.

Jag är helt skakig. Har kollat alla fönster, dörren är låst. Fönstrena stängda. Men jag rycker till vid minsta lilla ljud. Inte vidare klokt att bo med katter som leker på nätterna.

Kommer inte kunna sova alls i natt.

Dock kan det ju ha varit någon som bara gick förbi, när denne var ute och rastade sin hund… men nej, då glor man väl inte?!

*nervig*

Andligt budskap

- Susanna

Fick alldeles nytt ett kanalisernade budskap från en medial person, som jag aldrig har träffat och inte riktigt vet vem hon är. Måste säga att jag var skeptisk, även om jag är väldigt intresserad av andevärlden. Men hjälp, vad träffande hon beskriver min situation:

Det var mycket som rör sig runt dig, i dig, många undringar och frågor. Ditt sökande har många stigar och du har förmågan att känna in vad du bör göra härnäst men du litar inte till dina känslor,…vi är med dig och blir det fel ibland så är det också rätt. Din vaksamhet är din bästa gåva. Många människor runt dig och många möten, ditt liv blir aldrig ensamt, andevärlden blir tät och tydlig runt dig ju äldre du blir. Solen ljus behöver du och skogens dofter. Skrivarlust väcks i dig. Du bäddas in i ett lugn när du vilar i vackra ord, spännande ord både dina och andras. Modern står dig nära. Din kropp behöver skämmas bort, ta vara på den och  dig, du är älskad av många många både av Ljusets vänner och Jordiska.

Bättre idag

- Susanna 2 Comments

Jag har som sagt alltid varit skeptisk till att sea bands faktiskt skulle fungera. Och jag vet inte om det är psykiskt för jag mår inte illa. Ibland kan jag få attacker av illamående, men det är inte alls i den grad som tidigare. Nu är det bara ymningt, inte alls som att jag ska kräkas rakt ut, som det gör annars. Och bästa grejen (även om illamåendet bara sitter i hitt huvud) så kan jag ju ha dem på hela tiden utan att vara rädd för biverkningar, som man kan få med tabletter.

Så idag känns det bättre på alla plan. Förutom att min mage lever runt och bubblar och låter, men jag är ganska van. Och den får härja hur mycket den vill bara jag slipper må illa konstant.

Gravid?

- Susanna 1 Comment

Jag tänkte att jag kanske borde förklara mig lite efter mångas förfrågningar idag…

Jag var på apoteket för att hämta ut Malvas genotropin (tillväxthormon) och samtidigt köpa fler Postafen då jag såg att de fått in de där armbanden som ska hjälpa mot illamående. Så det är därför jag testar dem.

Jag är inte gravid.

Jag mår bara hemskt illa dygnet runt av ångesten, eller vad det nu är… hade ju en släng av kroniskt illamående i somras…

Men alltså, nej, nada, nix. Bebisverkstaden här har slagit igen. 😛

Låtsas att det regnar

- Susanna

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.