Okej, mina inlägg tycks kanske sina… men jag har inget att tillföra.
Tidigare skrev jag mycket om mitt mående, vilket inte var av de bästa… men jag har mått så jäkla bra den senaste tiden… förutom diverse bakslag… som jag inte tyckt passat här. Har även funderat på att lägga ner bloggen helt men då jag sett att jag fortfarande har besök så finns inte heller det alternativet. Så TACK för allt stöd! Även om ni kanske inte ser det så så är alla ”pingbacks” och diverse annat alltid uppskattat. Men å andra sidan så ser jag det numera så att om någon mår som jag gjort den senaste tiden… och behöver känna att de inte är ensamma så är jag glad att jag kan finnas som hjälp.

Under detta år har jag lärt mig så mycket om mig sjäv och saker jag gör, hur det relaterar till allt. Jag är som jag är, och jag lär mig med åren som går och till slut blir jag förmodligen en hel människa. Jag kan inte tacka mina besökare nog för all uppmuntring och stöd jag fått. Mycket beror på den terapi jag fått, ja… äntligen börjar detta med vikten lossna… jippie! Har faktiskt gått ner ett par kilo utan ansträngning… mycket sitter nog fasen i huvudet. 🙂

Jag känner mig starkare än någonsin, jag tvivlar inte lika stark på mig själv som innan… detta trots att ha varit hemma med en sjuk 5-åring i snart två veckor, som jag kanske borde ha skrivit om, som fördes in till sjukhuset med ambulans… vilken pärs säger jag bara!! – Och ja, jag bröt ihop den kvällen då det hände, konstigt vore väl annars. Men jag hanterade det väl och jag kan ärligt och sant säga att jag i dagsläget är stolt över mig själv. Hade det varit för ett par månader sedan hade situationen varit annorlunda. Det är jag alldeles säker på. Mitt finaste minne av den kvällen är när min dotter – som ligger med syrgas, ligger väldigt medtagen i ambulansen och säger ”wii wii”, som är hennes högsta dröm i världen – att få åka ambulans… Och hon får det, och de sätter på sirenerna. Trots hennes kondition och att jag inte riktigt fattar hur illa det verkligen är med henne ser jag att hon är lycklig. Hon får åka ”wii wii”… trots att hon är svag och knappt kan andas, så strålar lyckan ur hennes ögon. Detta samtidigt som jag tänker ”aldrig mer”…

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra syster, en bra människa helt enkelt. Visst, jag har varit tillbaka på mina Xanor, det kan jag inte ljuga om, men senast var kring julas så jag tycker att jag har klarat mig rätt okej faktiskt. Trots allt, man är bara en männsika, och kanske har jag fått lite för mycket att bära den senaste tiden… men jag tror inte på gud (as you know)… men något högre, och tydligen har jag fått en uppgift som jag måste fylla. Och jag måste göra det bästa av det jag kan…