Kommer ni ihåg det ljuva 70-talet ?

70 talet: Längre hår
Nu: Längtar efter hår.

70 talet: Ville ha en BMW
Nu: Vill ha ett hyggligt BMI

70 talet: Slog runt i en hippiekula
Nu: Behöver en ny höftkula

70 talet: Rolling Stones
Nu: Njurstenar

70 talet: Blev kallad till rektorsexpeditionen
Nu: Ringer till rektorsexpeditionen

70 talet: Klarade körkortstestet
Nu: Klarar syntestet

70 talet: Rökte gräs
Nu: Rensar ogräs

70 talet: Krossa systemet!
Nu: Uppgraderar datasystemet

70 talet: Hårdrock
Nu: Hård mage

70 talet: Fri sex
Nu: Sexfritt

70 talet: Trimmade bilen
Nu: Får allt fler bilringar

70 talet: Surt godis
Nu: Sura uppstötningar

70 talet: Sjöng protestvisor
Nu: Behöver tandproteser

70 talet: Vaken till 5
Nu: Vaknar 4

70 talet: Hår på bröstet
Nu: Hår i näsborrarna

70 talet: Hängde på disco
Nu: Det mesta på kroppen hänger

70 talet: Kollade ’Den sista färden’
Nu: Ringer efter färdtjänst

70 talet: Rockband
Nu: Bråckband

70 talet: Solade naken
Nu: Ligger påklädd under parasollen

70 talet: Brände flaggor
Nu: Bränner CD skivor

70 talet: Ute och röjde
Nu: Hemorrojder

70 talet: Rödstrumpor
Nu: Stödstrumpor

70 talet: Ville resa till alla jordens kontinenter
Nu: Vill ha hjälpmedel mot inkontinensen

70 talet: Fick recept på p-piller
Nu: Får recept på sömntabletter

Men det var väl då själva faan…

Jag blir såå trött. Faaan!

Midsommar i all sin ära… yngsta dottern har fått allergi. Vi misstänker mot gräs, precis som far sin. Även korsallergi, för här mumsade båda barnen jordgubbar för fulla muggar och sen fick hon svårt att andas. Jihu… Är det aldrig nog på eländet?

Får boka tid på VC för lite pricktest antar jag. Tur att man har medicin hemma iallafall. Doktorn har ju skrivit ut Clarityn sen tidigare mot köldallergi, men nu verkar allt bara ramla in. Skulle inte förvåna mig om hon blir allergisk mot katt också – min största mardröm.

Faaaan!

Inte nog med oro…

Mardrömmar here I come…

Har drömt mardrömmar typ varje natt de senaste 4 nätterna. Första gången drömde jag att den ena dottern ströp den andra (hade visserligen lite samband eftersom vi såg skräckfilm, men ändå?), andra natten blir min äldsta dotter kidnappad och bortrövad till arabländerna… sen blev min mamma sinnessjuk (och då menar jag inte LITE) och inatt blev Malva kidnappad på ett köpcentrum…

Alla drömmar går ihop i ett – jag letar efter något hela tiden för att allt ska bli bra, frågan är bara vad jag letar efter?

Snacka om oro…

Vilket i-landsproblem…

Här har jag suttit helt stingslig och orolig hela dagen. Varför? Jo, för jag är ensam hemma!
Här märks det tydligt att jag, trots längtat efter att Malva skulle kunna gå tillbaka till dagis, lider av stark separationsångest. Kändes inte bra att må som jag har gjort idag. Jag är spänd och orolig. Kör avslappningsövningar, men det hjälper inte direkt… Samtidigt är min äldsta dotter på läger, för första gången utan mamma & pappa i en vecka. Drömmer mardrömmar om nätterna. Jag blir visst bara nojjigare med åren… Atarax, here I come 🙁

I’m not dead…

Okej, mina inlägg tycks kanske sina… men jag har inget att tillföra.
Tidigare skrev jag mycket om mitt mående, vilket inte var av de bästa… men jag har mått så jäkla bra den senaste tiden… förutom diverse bakslag… som jag inte tyckt passat här. Har även funderat på att lägga ner bloggen helt men då jag sett att jag fortfarande har besök så finns inte heller det alternativet. Så TACK för allt stöd! Även om ni kanske inte ser det så så är alla ”pingbacks” och diverse annat alltid uppskattat. Men å andra sidan så ser jag det numera så att om någon mår som jag gjort den senaste tiden… och behöver känna att de inte är ensamma så är jag glad att jag kan finnas som hjälp.

Under detta år har jag lärt mig så mycket om mig sjäv och saker jag gör, hur det relaterar till allt. Jag är som jag är, och jag lär mig med åren som går och till slut blir jag förmodligen en hel människa. Jag kan inte tacka mina besökare nog för all uppmuntring och stöd jag fått. Mycket beror på den terapi jag fått, ja… äntligen börjar detta med vikten lossna… jippie! Har faktiskt gått ner ett par kilo utan ansträngning… mycket sitter nog fasen i huvudet. 🙂

Jag känner mig starkare än någonsin, jag tvivlar inte lika stark på mig själv som innan… detta trots att ha varit hemma med en sjuk 5-åring i snart två veckor, som jag kanske borde ha skrivit om, som fördes in till sjukhuset med ambulans… vilken pärs säger jag bara!! – Och ja, jag bröt ihop den kvällen då det hände, konstigt vore väl annars. Men jag hanterade det väl och jag kan ärligt och sant säga att jag i dagsläget är stolt över mig själv. Hade det varit för ett par månader sedan hade situationen varit annorlunda. Det är jag alldeles säker på. Mitt finaste minne av den kvällen är när min dotter – som ligger med syrgas, ligger väldigt medtagen i ambulansen och säger ”wii wii”, som är hennes högsta dröm i världen – att få åka ambulans… Och hon får det, och de sätter på sirenerna. Trots hennes kondition och att jag inte riktigt fattar hur illa det verkligen är med henne ser jag att hon är lycklig. Hon får åka ”wii wii”… trots att hon är svag och knappt kan andas, så strålar lyckan ur hennes ögon. Detta samtidigt som jag tänker ”aldrig mer”…

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra syster, en bra människa helt enkelt. Visst, jag har varit tillbaka på mina Xanor, det kan jag inte ljuga om, men senast var kring julas så jag tycker att jag har klarat mig rätt okej faktiskt. Trots allt, man är bara en männsika, och kanske har jag fått lite för mycket att bära den senaste tiden… men jag tror inte på gud (as you know)… men något högre, och tydligen har jag fått en uppgift som jag måste fylla. Och jag måste göra det bästa av det jag kan…