Så var det kära faderskapet hemma från Thailand igen. Nu har han visserligen varit hemma i någon månad, men nu börjas det. Han ringer nästan varje dag, och det är mer vanligt än ovanligt att han är onykter. Än så länge förhåller jag mig ganska  bra till situationen, jag tar det för vad det är helt enkelt. Orkar inte bry mig om det – eller så är det faktiskt så att jag ”växt” så enormt mycket under min tid i terapin.

Terapin ja, den har runnit ut i sanden. Har inte varit iväg på månader och känner inget behov av det heller. Det känns inte som om jag behöver eller ens har något att jobba med på den punkten. Nu ska jag satsa min energi på annat. Jag har rätt att må bra, och då behövs inga andra störningsmoment som fulla pappor tex. Låt han supa, jag bryr mig inte – helt ärligt.