Alldeles, alldeles för milt uttryckt.
Jag har ingen aning om varför jag reagerar så kraftigt. Kanske är det för att det ligger nära. Kanske för att jag är förälder. Kanske en blandning av båda, men jag kan inte sluta tänka på det tragiska i Arboga. Jag funderar på hur man kan vara så funtad att man ger sig på barn? Hur måste man inte må som person när man får veta att de faktiskt dött av sina skador? Hur kan man orka leva med sig själv? Som så många andra har sagt, dödsstraff är alldeles för milt och det är tur att vi inte har detta i Sverige. Fy fan säger jag bara.
Detta ger mig ännu ett bevis (förlåt alla kristna) på att det inte finns någon Gud. Man kan inte som Gud, låta en människa som har levt ett hemskt liv, låta den personen bli lycklig för att sedan bara rasera allt. Det finns inte. Kom inte och säg att det finns en mening med allt – detta är utom all mening. Jag hoppas verkligen att de får tag på den som gjort detta och hänger ut den personen till allmän beskådan. Äckliga, vidriga människa!
Kan inte sluta tänka, pussar och kramar om mina barn extra. Talar om för dem hur mycket jag älskar dem. En dag kan det vara försent.
Tänker på hur och vem och när…
Önskar att jag inte vore så empatisk som jag är. Får ångest av detta – fast det inte drabbat mig som person. Undrar hur min vän mår, som faktiskt bor i samma stad. *kramar om*
Trodde inte för en sekund att det kunde varit pappan, att man överhuvudtaget misstänkte honom gör mig illamående. Självklart förstår jag varför han häktades. Men man kan inte döda sitt eget kött och blod. Det kan man bara inte! Eller, man kanske kan… men inte i min värld. Det finns inte.
Som sagt, jag känner dem inte, men jag känner med dem.
Hoppas att E vaknar snart och kan tala om vem som gjort detta mot henne… och varför… och att S och M får vila i frid.