År: 2007

Darrig

- Susanna 5 Comments

Var precis ute och skulle köpa pizza.
På vägen hem gick jag den vanliga vägen, dvs sneddade över parken. Såg en snubbe på andra sidan gatan som betedde sig lite underligt. Tänkte inte så mycket på det, mer än att jag är lite skraj att vara ute när det är mörkt, och det var becksvart i hela parken.

Iallafall, tyckte att det var någon bakom mig så jag skyndade över till andra sidan gatan. Mycket riktigt, den snubben gick efter mig! Så kom det en gammal tant och jag sniglade framför henne… så gick hon in i sin port och jag knatade på. Vände mig om och såg att även snubben korsat gatan och gick bakom mig. Blev rädd på allvar och ökade stegen. Stannade och vände mig om. Då stannade han också. Så jag fortsatte gå, och han också.
Gick så fort jag kunde fram till korsningen och han följde mycket riktigt efter. Kom fram till sista korsningen innan vår lägenhet och då kom det en man emot mig. Kände mig genast tryggare. Vände mig om och han var kvar. Snubben alltså. Knatade på över vägen och sneddade in på ”vår” gata. Då såg jag inte honom alls.
Skyndade mig in fort som fan och var så rädd att jag skakade i hela kroppen. 🙁

Jag är inte så rädd för att bli våldtagen, även om risken finns. Utan att bli rånad. Det sker ju rån dagligen nuförtiden. Men jag tänker inte gå ut mer när det är mörkt, iallafall inte förrän de har fixat med lamporna.

Årskrönika

- Susanna

Januari: Har ångest, funderar på vad som gick snett…

Februari: Har ångest, känner mig allmänt värdelös

Mars: Får ett namn på min fobi. Emetofobi. Systerdyster bor hos oss medan hennes ex flyttar ut. Mår bättre av syrrans närvaro, börjar intressera mig för mitt yttre, Går ner i vikt. Klipper håret.

April: Ångesten kommer och går. Syster bor kvar. Lunchdejtar och smygröker med Gocka. Fortsätter att tappa kilon. Mår ganska bra.

Maj: Chihua kommer till Sverige. Slutar äta medicin. Vill kunna klara mig utan. Rätt låt vinner Eurovision Song Contest. Jag är en stolt halvfinne. Får veta att Wea har njursvikt.

Juni: Träffar en av mina allra första internetvänner för första gången i Stockholm. Vi shoppar och har en underbar dag. Vår kära granne skäller ut mig för allt och ingenting. Vattenmadrassen i sängen går sönder så jag får sova på stenhård madrass. Inte populärt.

Juli: Börjar förstå orsaken till varför jag har ångest. Mår inget vidare. Börjar knapra piller igen. Mina döttrar har sönder min Sims2-skiva. Katastrofen är ett faktum! Jag fyller 30 och det firas med mat på stan & galej på krogen. Storasyster matar räven och lillasyster muckar gräl. Lillasyster och jag åker på kryssning och har så roligt att jag inte kan sätta ord på det.

Augusti: Jasmine börjar första klass. Jag firar med en redig förkylning.

September: Jag fortsätter mina funderingar över varför jag är som jag är.
Det är valår och jag är kluven. Några idioter smashar rutan på vår bil. Fortsätter vara förkyld. Börjar träna.

Oktober: Mår inget vidare igen. Tankarna mal och mal. Känner mig så ensam. Är förkyld.

November: Är fortfarande förkyld. Efter typ 20 år får jag LÖSS! Lunchdejtar med Tessiz & Gocka. Börjar gå i terapi.

December: Känner att terapin hjälper. Börjar Malvas TVH-utredning.
Hela månaden är ångestladdad. Träffar pappa på julafton. Känns mycket bra. Blir stolt över mig själv.
Dagen innan Nyårsafton: Besvikelsen är ett faktum.

Svenskar-Online

- Susanna

Har fått in en del klagomål angående Svenskar-Online.
Många har valt att gå ur pga en del inte uppdaterat sina bannerlänkar, så när man besöker en sida visas det bara ett kryss.

Därför har jag valt att byta skript, och inte använda banners på samma sätt.
Just nu ser det inte vackert ut, jag vet, men jag jobbar på det i skrivande stund. Håll ut! Jag lovar att det blir bättre!

Förhoppningsvis kommer allt upp senare ikväll/natt.

Spy-blogg

- Susanna 3 Comments

Satt som vanligt och kollade på OTH, när jag utan förvarning började svettas floder, kände mig tok-illamående och hjärtat skenade… Panikångest. Har inte känt så på mycket länge, men så bara kommer det över mig. Pang bom.
Mår fortfarande illa, men inte så att jag inte kan leva med det. Tog en lugnande och hoppas att det ska gå över. Men jag blir så trött, jag vill inte känna så här och förstår inte varför jag ens får dessa attacker.

Liksom vanlig ångest kan jag ju förstå, men panikångest… varför?
Min vanliga ångest beror ju på något, och visst det gör väl panikångest också, men den vanliga ångesten har ju en orsak. Panikångesten begriper jag mig inte riktigt på faktiskt. Liksom, jag sitter i soffan och kollar på tv och är totalt avslappnad och cool… och sen bara på en sekund så blir jag toksjuk. Jag har ju mått ganska bra under dessa veckor om man jämför… men det kanske är just därför?

Det sjuka i sig är inte hur jag upplever den. Eller jo, på sätt och vis.
I början, mina första panikattacker var jag helt övertygad om att jag skulle dö. Idag uttrycker den sig annorlunda. Jag vet att det inte är någon fara för mitt liv, jag vet att det går över, det varar inte för evigt, även om det känns så. Jag är påläst och vet alla fakta.
Så istället så kommer mina tankar på att jag ska spy, och det ska jag göra här och nu!

Och då triggar det bara mer och mer och mer eftersom att jag har emetofobi (rädsla för att kräkas) till råga på allt.
Så inte fan hjälper alla fakta i världen när man är helt övertygad om att man ska spy, något som man vägrar att göra. Det är svårt att förklara känslan, men alla med emetofobi förstår nog vad jag menar. Ingen människa gillar att spy, men jag vägrar att göra det. Det går inte bara, det finns inte i min värld.

Sent på natten

- Susanna 2 Comments

Vi har maraton Erik och jag.
Vi kollar ikapp oss på One Tree Hill, som jag för övrigt inte begriper varför jag missat…

Jag har alltid gillat OC, men sen Marissa dog, så har jag sakta men säkert släppt serien. Kanske för att hon och Ryan alltid var mina favvokaraktärer… Dessutom läste jag att serien läggs ner. Jag är inte förvånad.

Men liksom, OTH har ju funnits typ lika länge. Eller typ.

Oh, I’m in love with Lucas!