Jösses, vad fort tiden går.
Fredagen den 15/1, var jag inne på min 39:e graviditetsvecka, när jag plötsligt fick förvärkar. Jag var beräknad till den 16/1. Jag hade ont av och till hela dagen och jag kände min så fruktansvärt trött. Tröttare än någonsin, fastän jag sovit hyfsat bra på natten.
Vi var och hälsade på hos Erik’s föräldrar, och jag minns att hans pappa log, klappade mig på magen och sa: ”Ja, du, Nu är det inte långt kvar”
Jag gick en trappa upp med Erik, han skulle hjälpa sin bror med datorn, så jag la mig ner och försökte vila. Jag hade en ”molande” värk, och det blev inte bättre hur man än låg, så efter en stund åkte vi hem så jag fick vila.
På natten till lördagen hade värkarna blivit lite starkare och det gick absolut inte att sova. Ju mer stilla jag var desto mer rörde det sig i magen. Jag slog på datorn och blev sittandes där till fram på morgonkvisten. Klockan 03:00, ringde jag upp Förlossningen och frågade när dom trodde att det var dags, men de sa bara att värkarna skulle vara ”kraftigare”… Täta var de ju redan. (5-10 minuters mellanrum, vilket jag har hört ska vara dags när man är förstföderska.)
Vi åkte in ca 07:30 på morgonen och en jätterar barnmorska tog CTG och lyssnade och kände om jag var öppen eller inte. Gissa om jag blev glad när barnmorskan sa att jag var öppen 1,5 cm!!
När klockan var ca 11:00 på förmiddagen och det inte skett någon förändring och att värkarna avtagit så bestämde vi oss att åka hem igen. Lite besviken var man ju, vi hade sett fram emot förlossningen så länge.
Väl hemma tog jag mig ett bad, med hett vatten. Det var det enda som kändes skönt och så packade jag den berömda väskan. Vid 14:00-tiden gick slemproppen och 16:30, var jag på förlossningen igen.
Jag var fortfarande öppen 1,5 cm men jag hade så himla ont, och det var 3-5 minuter mellan värkarna så vi tyckte att det var lika bra att åka in.
Jag talade om att jag ville ha Akupunktur som smärtlindring, och eventuellt lustgas eller TNS, men absolut inte Epiduralblockad.
Vi hade precis missat middagen, så Erik åkte och köpte varsin ”Statoil-macka”, och lite annat smått och gott. Jag försökte vila så gott det gick mellan värkarna och när Erik kom tillbaka föreslog han att vi skulle ta en promenad, kanske gå till kiosken och köpa något, så vi gav oss iväg vid 19-tiden och kom tillbaka vid 20:00.
Jag hade fått en ny barnmorska som skulle ha ”hand om mig”, och henne gillade jag inte alls.
Jag minns att senare kvällen hade jag så fruktansvärt ont av värkarna att jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Jag grät och dunkade huvudet i väggen. Erik grät han också, för han kunde ju inget göra.
Varje gång barnmorskan kom in så sa jag att jag behövde få något mot smärtan, men hon sa bara att jag skulle försöka ”härda ut” och gav mig två alvedon! Jag har aldrig tyckt så illa om någon som jag gjorde då. Fattade hon ingenting eller? Hon kom tillbaka och gav mig en bedövningsspruta i låret (kl 22:00) så att jag skulle kunna sova lite grann. Då var jag öppen 2 cm. 01:00 ringde jag på henne och frågade om jag kunde få en till spruta för nu hade jag ont igen. Värkarna var kraftigare och intensivare än förut, men någon ny spruta fick jag inte. Den skulle ha verkat i 4-5 timmar sa hon och kom in med ytterligare ett par alvedon. Dessa hjälpte inte, men försökte vila ändå, så gott det gick.
Men till slut (kanske blev hon trött på mitt tjat) så pratade vi om vad vi skulle ha för smärtlindring och jag sa att jag fortfarande ville ha Akupunktur, men hon sa att det inte fanns någon som kunde utföra det och om jag istället kunde tänka mig något annat. Epidural kanske?
”TENS kan jag prova, sa jag”, men aldrig ryggmärgsbedövning! (Har hört att det kan gå illa och att man kan bli förlamad om de sticker fel.)
Hon smet iväg för att hämta det. Efter en liten stund kom hon tillbaka och började fästa eländet på min kropp. Attans vad ont det gjorde! Jag har alltid trott att de där plattorna ska lindra värken, men de gjorde det bara värre. Efter kanske 10-15 minuter bad jag henne att ta bort dem, men hon sa att ”försök lite till”…(Var öppen 4 cm.) Till slut så nästan skrek jag:
-”Hämta den där jäkla ryggsprutan då!”
På söndagsmorgonen vid 05:30 kom det in ytterligare en annan barnmorska och presenterade sig som Margareta Jöngren. Hon sa att narkossköterskan var på väg upp så snart skulle det kännas bättre. Hon var verkligen jättetrevlig, och jag minns att en gång jag när var där på kontroll, så sa tänkte jag: ”Hoppas att jag inte får henne när jag ska föda.” Hon ser ibland lite sur ut…
Hon petade hål på fostervattnet, och körde in en sån där ”registreringspinne” som man mäter barnets hjärtfrekvens med. 06:00 kom narkossköterskan och la en ryggbedövning, men hon misslyckades en gång var på det kom ut vätska så de fick ta 10ml blod från min handled (där droppet satt) så att jag inte skulle få huvudvärk. Tyvärr så fick jag det ändå, och de gav mig Citadon. Tydligen så hjälpte den bedövningen för jag sov av och till.
När klockan var 7 på morgonen kände jag inte smärtan av värkarna utan trycket från barnet istället. Det gjorde väldigt ont periodvis.
Kl 07:45 kommer Margareta in igen och jag säger ”Nu är det dags, nu kommer det!”
-”Nej, det tror jag inte”, säger hon och känner efter.
-”Hoppsan, jag känner visst huvudet”, ler hon, ”Nu är du öppen helt.”
Krystvärkarna börjar 07:55. Jag försöker hitta en något sånär bekväm liggställning på den inte så bekväma sängen. Erik försöker hjälpa mig med de elektroniskt styrda olika lägesinställningarna, men inget känns speciellt bra. Tillslut ligger jag på min högersida och Erik trycker med en uppvärmd påse med ris på min rygg, det kändes jätteskönt och lindrande. Värkarna tilltar i styrka och återkommer allt oftare. Erik har talat om för mig att jag på slutet somnade mellan krystvärkarna i någon halvminut. Jag låg där och snarkade så gott…
Barnmorskan säger åt mig att ta i allt vad jag kan, då hon ser hur huvudet börjar synas. Hon kallar på Erik som går runt mig och tittar på det. Han säger att han såg en hårtofs. Jag får prova att andas in lustgas, men det får mig nästan att kräkas direkt så jag avstår från det.
Barnmorskan säger åt mig att nu är huvudet snart ute så jag slappnar av och så åker det in igen, men jag tar i allt vad jag är värd och huvudet kommer ut. ”Gud så skönt”, tänker jag, och pustar ut, ”nu är det över”… men ondaste av allt är kvar, barnets axlar. Barnmorskan som har pushat mig att ta i hårdare, säger då till mig att lugna mig så att jag inte ska gå sönder. Men det går bara inte att låta bli att krysta och bebisen kommer ut. Erik får klippa av navelsträngen och barnmorskan suger ut lite slem ur bebisens hals så hon skriker till där hon ligger på mitt bröst.
Hon, vår lilla dotter Jasmine såg dagens ljus 09:11 den 17/1 1999
