Jag vill ha en sommarstuga.
En med minst 4 rum, krypavstånd till egen privat strand, lagom stor tomt, ett uthus man kan bygga om till kattgård, nära till butik, vatten och el indraget. No mulltoa, vanlig toalett & dusch. Jordkällare.
Fräsch. Bekväm. Modern. Och hyfsat billig
Jag har inga som helst krav, inte alls 😉
Alltså, jag förstår inte mig på det här riktigt.
Hela veckan har varit helt okej, jag har vaknat tidigt och fått en massa saker gjorda. Jag har dejtat med mina favvopersoner, gått på bio med min älskade syster, lekt med mina barn. Har haft en lust och ork som jag inte har haft på månader.
Därför blev jag så… förvånad är fel ord… när jag fick värsta attacken igår kväll.
Satt här och började må illa, vilket för mig som emetofob är det värsta som någonsin kan hända. Så jag började tänka och intala mig själv att om jag skulle kräkas är inte det hela världen, alla människor kräks någongång och det är inte farligt etc… och till sist var jag redo.
Faktiskt märkligt beteende jag har, för tidigare var tankarna bara ”jag vägrar, jag tänker inte” och nu försökte jag intala mig själv att ”det faktiskt är helt okej, det är ingen fara”…
Iallafall, det kändes lite bättre efter att jag lugnat ner mig så jag bestämde mig för att gå och lägga mig, men ligga ner var helt uteslutet, jag började må illa igen. Så jag gick upp, tog lugnande och tänkte att är det kräksjukan, så kommer jag ändå spy upp dem men de kanske hinner verka så jag är något lugnare när det sker.
Sagt och gjort. In i badrummet och placerade mig i badkaret (blir lugn där) med duschslangen strilande över mig. Så satt jag i typ en kvart innan jag la mig raklång…. och somnade. Så jag låg och sov i badkaret i 4 timmar, så min hud såg ut som ett russin… men jag kräktes aldrig. Så det var inte nån kräksjuka, utan vanlig jävla skär ångest över något jag inte förstår – som vanligt.
Jag förstår inte varför jag får såna attacker när saker och ting börjar ordna upp sig. Det är som om den (ångesten) vägrar släppa taget om mig och aldrig låta mig må helt och hållet bra. Men jag ska vinna, jag vet inte hur, men på något sätt så ska jag bemästra den.
Uppe med tuppen klockan 8 imorse. Iväg till Upplevelsen med två små barn, varav den ena lite krassligare än den andra. Var inte så jättepigga på att leka men eftersom att vi var ensamma där så gick vi in i målarrummet lite tidigare.
Vi målade först med schabloner, sen med vattenfärg för att sedan avsluta med fingerfärg. Jag skulle också ha haft på mig ett förkläde såg jag efteråt, för min nya vita tröja var helt grön efteråt. 😉 När klockan var 11 gick vi och fikade. Te och kaka.
Väl hemma fick vi inhalera med Malva och jag satte mig med mitt älskade spel, vilket jag spelar typ jämt. Älskar det spelet fast det tar tiiiid att spela. Virtual Villagers 2, och ja, jag har klarat ettan. 😀
Sen började jag chatta med lillsyrran på MSN och hon bestämde sig för att komma och häsla på. Paniiik. Lägenheten är ett bombnedslag. Röjde upp det värsta. 🙂
Vi bestämde att gå på bio så det gjorde vi. Så att jag fick dregla lite. 😉 Music & Lyrics. Hugh Grant. Snålvattnet rann… *mums* Som sagt, NÄR han ringer och vill ha mig så dumpar jag Erik och barnen. Inte Om, utan När 😉
Till en början tyckte jag att den var rätt okej, men nu några timmar efteråt så var den nog faktiskt riktigt bra. Garvade från inledningen till eftertexterna. För vad ni än gör – glöm inte att läsa eftertexterna. 🙂
Alex: The best time I’ve had in the last fifteen years was sitting at that piano with you.
Sophie: That’s wonderfully sensitive… especially from a man who wears such tight pants.
Alex: It forces all the blood to my heart.
Se den! Jag lovar att du iallafall kommer att dra på smilbanden minst 5 gånger.
Igår var jag då som sagt på terapin igen.
Efter lite småprat kom vi fram till att mitt problem inte bara hänger på vad pappa har gjort eller inte gjort. Det handlar även om de övriga som står mig nära. Till exempel min storasyster, henne pratade vi om igår. Hur saker som hon sagt i min ungdom som fortfarande gör ont, och jag förstår inte varför – förrän nu. Och nu när jag vet, blir jag ledsen för hennes skull. Jag älskar ju henne, har alltid sett upp till henne…
Men man säger inte saker på ett sådant sätt om man nu inte tycker det. Jag vet att hon tyckte att jag var velig i min ungdom med vad jag ville bli, men det är mitt val, mitt liv. Och trots alla mina avhopp och praktikplatser, så har jag blivit något ändå. Det fanns hopp för mig, men det hoppet fanns inte i hennes ögon.
Allså, jag tror såklart att min syster bara ville mig väl och kanske menade orden på ett skämtsamt sätt. Men jag tog det hårt. Liksom, hade hon inte högre förväntningar på mig än så?
Nu vet jag ju att äldst (vill vara) är bäst, kan mest och är perfekt jämt. Och vi småsyskon som står under är inte lika mycket värda. Svårt att förklara, men ni småsyskon känner kanske igen er. 😉 Småsystrar kan aldrig göra något lika bra. Storasystern går i skolan, skaffar jobb, bil, familj etc etc och när livet trasslar för oss yngre känns det som att den äldre perfekta systern bara tycker att man slösar bort sitt liv. Liksom jag, jag har inget körkort och det får jag fortfarande höra att jag inte är vuxen ännu för att jag inte har. Och det har blivit ett sådant tjat om det de sista 10 åren så jag har bara inte velat – jag måste få komma fram till saker och ting själv!
Och nu, idag, så är det avundsjuka som är det stora problemet mellan oss.
Jag har något som inte hon har. Och nu står jag över henne – inte under som det ”ska” vara.
Hon gick grundskolan, gymnasiet och började jobba direkt. Samma arbetsplats hon började på när hon tog studenten är den hon jobbar på idag. Visserligen kanske lite olika arbetsuppgifter, men hon har inte kommit längre än så. Och ibland har hon sagt att hon vill vidareutbilda sig vilket jag har full förståelse för. Men nu har hon inte råd, eller har egentligen aldrig haft det, men har gått en utbildning genom jobbet. Hon skaffade körkort när hon var 17-18. Precis som man ska göra. Flyttade hemifrån.
Jag gick grundskolan. Började gymnasiet. Hoppade av gymnasiet. Fick praktikplats. Praktiserade i ett stall i 1 år. Började gymnasiet, samma utbildning som tidigare. Hoppade av efter första terminen. Praktiserade i ett annat stall. Sökte gymnasiet, kom in och gick 3 år varav det sista året var jag så skoltrött så jag valde bort en drös med ämnen för att orka. 20 år gammal tog jag studenten.
Visst, jag kanske var totalt misslyckad, men detta fungerade för mig. Trots att jag var äldst i klassen när vi slutade, men jag hade lyckats ta studenten iallafall.
Det hon sa på min studentdag var:
Grattis!
Det trodde jag aldrig om dig.
Vilket har etsat sig fast och gjort ont i flera års tid. Som om jag inte skulle inbilla mig att jag var något eller att jag någonsin kunde bli något. Jag var ju så totalt misslyckad liksom.
Och idag.
Hon är kvar på samma arbetsplats. Fasta tider. Jobbar efter schema…
Och jag. Egen företagare. Väljer mina tider fritt. Känner jag för att göra någon annat så kan jag skjuta upp mitt arbete. Jag har nästan alltid tillgång till pengar eftersom att jag inte tar ut månadslön. Jag har det faktiskt riktigt bra!
Jag vet att pengar är mycket viktigt för henne. Jag vet, för att hon brukar jämföra och fråga hur det går, vad jag tjänar ect. Jag vet även att när vi fick vårdbidrag för Malva så tyckte hon att det var orättvist, inte det att hon ville ha ett barn med något handikapp, men att vi fick mer pengar i månaden då jag var hemma med henne – innan jag startade företaget.
För min inkomst var då nästan lika mycket som hennes, fast hon jobbade och slet, medan jag bara var hemma med Malva. Ibland önskar jag att hon kunde förstå hur jobbigt det faktiskt är att ha ett barn som är annorlunda. Vi gör så gott vi kan, och vi hade inte klarat oss utan vårdbidraget – vilket vi har fått beviljat genom försäkringskassan. Och det är inget man bara får, bara för att. Sådant sårar att få höra. Eller bara veta att den tanken finns hos henne.
Och nu, som sagt, hon är kvar på samma jobb. Och jag har ett flexibelt arbete, jobbar hemifrån, har frihet och pengar (inte för att jag är rik, men ni fattar) och dessutom ”extra pengar” dvs Malvas vårdbidrag… som vi får TROTS att Malva går på dagis.
Jag har faktiskt lyckats med något i mitt liv – jag är faktiskt något och även om det var knaggligt att komma hit, så har jag faktiskt klarat av det alldeles själv. Och när jag själv ser tillbaka på mitt liv så skulle jag inte tveka att göra om det igen. Och det är först nu, idag, vid 30 års ålder som jag äntligen börjar känna ett uns av självförtroende. Och allt är tack vare att jag började i terapi.
Jag får så många insikter om mig själv, varför jag reagerar så olika på hur olika personer bemöter mig. varför en del ord sårar mer än andras. För att jag äskar de som säger sakerna till mig. Hade jag inte älskat hade jag inte brytt mig. Och som det känns idag, när jag ser tillbaka så har jag ofta fått höra just de orden ”vad ska det bli av dig”, vilket är nedvärderande för mig.
Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Jag är jag och det här är mitt liv.
Den enda nackdelen med min plötsliga styrka, som kommer från jag vet inte var, är att jag kan skrämma bort folk. Det är så här jag ska vara, men aldrig har fått en chans att visa mig som. Det är så här jag är. Och jag kommer att bli starkare, jag är helt övertygad om, att när jag slutar gå i terapi, kommer jag att ha det självförtroende jag förtjänar. Och eftersom att jag aldrig haft något så kommer det att vara enormt.
Och INGEN, ska komma och tala om för mig att jag inte duger till något – för det gör jag!
Idag fick jag beröm på terapin. Jag känner mig mycket starkare och … jag vet inte… mycket mer självsäker än tidigare. Förra gången jag var där hände det stora saker som jag skulle skriva om tidigare, men sen kom allt annat i vägen.
Iallafall, förra gången så blev jag hypnotiserad. Jag har alltid varit lite skeptisk till att något sådan skulle fungera, men det var något som hände med mig. Jag vet inte exakt vad, men det hjälpte mig iallafall. Jag har mycket mer förståelse för saker idag som jag inte hade för ca 6 månader sedan. Ni kommer säkerligen att skratta ihjäl er, för jag vet att det låter helt flummigt, men detta var vad som hände – tro det eller ej.
Vi har pratat mycket om att jag har som två ”personligheter” i min kropp – fast båda är jag. Ett vuxet jag som vet vad och hur saker ska göras och ett barn, det barn som jag en gång i tiden var finns fortfarande är kvar sedan min barndom, med hennes alla hemska upplevelser. Det är den flickan som har ångesten i sitt järngrepp. Hon vet inget annat. Hon är endast trygg när hon får vara ensam.
Jag har ju tidigare berättat om min regression och varför det inte gick att gå in i köket.
Vi började hypnosen med att ta fram olika väsäntliga delar och sedan fick jag – det vuxna jaget – gå in igen. Jag fick typ prata med mig själv, det vuxna jaget till barn-jaget och förklara varför hon känner som hon gör. (Jag inser vad flummigt det låter, men det var helt allvarligt) och det enda hon sa, in mot den fulla pappan i köket var:
– Se mig! Jag finns här!
Just dessa ord har hjälpt mig så otroligt mycket i att förstå att jag så mått dåligt ända sen jag var en liten flicka. Jag kände även en slags ångest – som den vuxna i mig beskrev ”Det känns inte som min ångest, men nästan”. Det innebär att även barnet upplevde ångest för hon fick ingen kontakt med den fulla pappan, hon fick ingen respons. Det var som om hon var osynlig.
– Se mig! Jag finns här!
Sen skulle jag be henne att gå. Talade om för henne att jag inte längre hade den plats för henne och att jag måste låta henne gå vidare med sitt liv, att vi bara kan synas om vi låter varandra gå åt varsitt håll. Hon var till en början ganska motsträvig och grät, men sen blev det så konstigt.
Allt började snurra och jag mådde hemskt illa, ville öppna ögonen och försäkra mig om att jag satt upprätt och inte höll på att ramla av stolen – för precis så kändes det. Som att åka virvelvinden… jag satt där och höll på att ramla ur soffan! Men faktum var att jag satt blixtstilla.
Så blev det kolsvart och fortsatte snurra för att senare avta lite. Då bad min terapeut mig att säga åt henne igen att gå och det var då det märkliga hände.
Jag såg typ som en lång tunnel. I ena ändan stod en skugga av ett barn och i den andra en skugga av en vuxen. Den vuxna hade två barn i händerna – mina barn, Jasmine & Malva. Jag såg mig själv på avstånd. Som vi var tre personer, fast det bara var en. Svårt att förklara.
Den vuxna upprepade sakta med ett grepp om sina barns händer, till barnet som skulle gå:
– Jag har inte tid för dig längre. Men du är alltid en del av mig. Och är det något du vill säga mig så finns jag alltid här för dig. Jag ser dig!
Sen försvann hon och efteråt, när jag ”vaknat” så var jag full i bubbelskratt. Jag kände mig så ofantligt lycklig. Kunde nästan inte hålla mig för skratt. Jag kände mig överlycklig, över något som jag inte vet anledningen till. Det var som att det ”hålrum” hon befunnit sig i under alla dessa år byttes ut från svarta stenar till rosa luftiga moln. Kan inte beskriva känsklan på annat sätt.
Och det var så häftigt och jag är nu alldeles övertygad om att hypnos faktiskt fungerar!