De senaste dagarna har jag koncentrerat min oro på Bibic, vår lille katt.
Han hade tandköttsinflammation, och fick åka till veterinären igår. Det första de sagt var att vi har två alternativ. Antingen tar vi bort honom direkt eller så chansar vi. Vi chansade och vi hade rätt. Bibic är en fighter.

Tydligen är det så att när man har kraftigt nedsatta njurar är det svårt att bli sövd. Eller egentligen att vakna upp ur narkosen. Han var sååå groggy igår. Kräktes och hade sig. Men idag mår han bra. Han är som han brukar, fast med 4 tänder mindre.

Jag var så himla ledsen och orolig igår över att det inte skulle gå vägen, men han ger inte upp så lätt vår lille pojke. Spelar ingen roll att det blev dyrt, pengar är aldrig en tanke när det gäller att åka till veterinären. Dock så vet vi att han inte kommer att leva så länge till, men så länge som han inte har ont och mår bra ser iallafall inte jag någon anledning till att ta bort honom.

Men sen å andra sidan gav de honom 1-3 veckor att leva förrförra sommaren när han fick sin diagnos… och han kickar fortfarande. Så man kan inte säga när det är dags eller inte förrän han blir kraftigt nedsatt och apatisk som hans systrar blev. Och har man levt 1½ år extra än vad man har fått, så tror jag nog att han är en ganska lycklig katt. Och vi är lyckliga alla dagar vi får med honom. När det är dags, då vet vi och då kommer han få gå.

Men det är inte idag.