Har som titeln, varit nere en runda i ångesthelvetet. Är dock på väg tillbaka upp igen. Hoppas att jag ska kunna stanna här uppe ett tag innan det är dags för nästa runda. Om ångesten varit 100% så är den kanske runt 85% idag, så jag överlever – nog.

Jag försöker att göra saker som är roliga. Har hittat en blogg som jag läser varje dag och förundas om människan verkligen menar allt h*n säger. Jag brukar inte tycka illa om folk, men denna person har inte alla hästar hemma om man säger så. 😉

En annan jag hittade ikväll är Tjockisbloggen, en helt underbar blogg som jag med största sannolikhet kommer att fortsätta följa. De skriver så bra saker, men som vanligt missuppfattar folk om vad det egentligen handlar om.

Som jag ser det handlar det om två vackra tjejer som trivs med sig själva. De är stolta över sin kropp och tycker om sig själva för dem de är. Det enda de förespråkar är att ”tjockisar” skal ha samma rättigheter som ”smala” i vårt samhälle. Vi skall inte tryckas ned, bli diskriminerade genom att bli kallade äckliga, fula, lata, korkade etc bara för att vi inte är smala.

Nu vet ju ni som läser min blogg att jag inte heller är trådsmal, vilket tär på mig emellanåt. Men jag har lagt all viktminskning på hyllan. Varför kanske man kan undra?

Jag har en 9-årig dotter. Hon är smalare än de flesta i hennes ålder, men hon tycker att hon har feta lår. Hennes mage ”veckar” sig när hon sitter etc…

Som jag ser det är att OM jag skulle dra igång världens hets runt min vikt visar jag henne att det inte är acceptabelt att vara tjock, vilket i hennes värld KAN få den konsekvensen att man måste banta. Det KAN, jag säger inte att det blir så, men jag tänker inte ta den risken.

Kalla mig gärna korkad, men så här resonerar jag.
Dessutom har jag ju redan ett barn med ätstörning – vilket gör det ännu mer viktigt att den äldsta ska kunna acceptera sin lillasyster som ”tjock” och faktiskt älska henne för den hon är.