Trots att jag var bakis som ett ägg igår, vilket var helt klart självförvållat. 😳 Så mår jag fortfarande skitkass. Inte bakis-kass utan ångest-kass. Jag har min pappas ansiktsuttryck och det han sa rakt till mig i lördags då vi var och firade min systerdotter.

Jag kände ingen ångest att träffa pappa, vilket kändes jätteskönt och när jag väl träffade honom så kändes det ännu bättre. Så jag sa som det var, att jag först nu är redo att bygga upp vår relation om han vill ha någon, men jag kände ganska snart att hans svar var svepande ”mjaa, mjoo” men jag ”såg” det inte då.

Så jag tänkte att jag skulle förklara mig lite, vilket jag gjorde och tack och lov att mamma satt bredvid när han mer eller mindre avbröt mig med blicken och meningen:

Men det finns de som haft det värre

Jag blev helt paff. Jag berättade inte läget för att han skulle tycka synd om mig, mera för att han skule förstå. Han vet dock precis vad han ska säga för att trycka ner mig. Men mamma högg emot direkt och frågade vad han menade med det. Och då helt plötsligt menade han ingenting…

Iallafall, just då reagerade jag inte på det medvetet – men desto mer undermedvetet, för sen dess har dessa ord ekat i mitt huvud. Betyder det alltså att eftersom att det finns andra som har haft en värre uppväxt än min så borde jag egentligen inte reagera och må så kass som jag gör. Om det är så han resonerar då tycker jag synd om honom faktiskt, för:

1. Jag har inte valt att må dåligt.
De som lider av ångest i vilken grad som helst håller med mig. Det är INGET man vill ha bara för att. Det är inte roligt att behöva käka medicin för att kunna fungera som människa, för att över huvudtaget orka med att leva.

2. Jag har inte valt att ha en pappa som är alkoholist.
Jag har inte valt att få vara med och ha sett det jag har sett under min uppväxt. Mina barn får aldrig, aldrig någonsin komma i närheten av min pappa när han är full. Om jag reagerar så kraftigt behöver det inte betyda att de kommer att göra det. Men mina barn är en av anledningarna till att jag sitter här idag.

3. Jag var inte beredd på att bli avvisad när jag behövde stödet som bäst.
Vilket var i lördags. Det enda jag behövde var att du kunde ha sagt att du förstod. ALLA andra i familjen förstår, VARFÖR kan inte du göra det? Jag vill inte att du ska vara oärlig, men måste du trycka ner mig gång på gång? Och jag som hela tiden trott att detta aldrig någonsin hände när du var nykter. 🙁

Men jag erkänner. Det finns de som har de värre så jag ska bara rycka upp mig nu och låtsas som ingenting någonsin har påverkat mig. Dessvärre har jag fått höra att jag är en emotionell person och hade jag inte varit det hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Men vad jag än gör, tycker, mår, tänker eller känner så kommer du aldrig, aldrig någonsin vara stolt över mig.

Fast å andra sidan så har jag blivit varnad om detta, men jag kände mig verkligen redo. Jag tänkte inte skälla ut dig utan bara lungt och sansat försöka förklara – men det kommer aldrig att hända.

Speciellt nu, när jag kommit så långt på vägen så känns det som om du spottar på mina framsteg. Det spelar ingen roll om så hundra människor säger att de är stolta över saker jag har accepterat, saker jag pushar mig själv att göra, alla hinder jag har klättrat över… INGET av det spelar någon roll om inte mitt liv betyder ett skvatt för dig. Så all min terapi och allt jag varit stolt över att jag har kommit förbi känns så jävla meningslöst. Jag tror att du hade mått bättre och varit stoltare om jag bara hade tagit mitt liv. Men DET kommer aldrig att hända – för den känslan har jag passerat med stormsteg.

Nu måste jag bara acceptera faktum att du inte vill ha en relation med mig och det kommer att ta tid, men jag kommer att klara det. Var så säker.