Trots att jag var bakis som ett ägg igår, vilket var helt klart självförvållat. 😳 Så mår jag fortfarande skitkass. Inte bakis-kass utan ångest-kass. Jag har min pappas ansiktsuttryck och det han sa rakt till mig i lördags då vi var och firade min systerdotter.
Jag kände ingen ångest att träffa pappa, vilket kändes jätteskönt och när jag väl träffade honom så kändes det ännu bättre. Så jag sa som det var, att jag först nu är redo att bygga upp vår relation om han vill ha någon, men jag kände ganska snart att hans svar var svepande ”mjaa, mjoo” men jag ”såg” det inte då.
Så jag tänkte att jag skulle förklara mig lite, vilket jag gjorde och tack och lov att mamma satt bredvid när han mer eller mindre avbröt mig med blicken och meningen:
Men det finns de som haft det värre
Jag blev helt paff. Jag berättade inte läget för att han skulle tycka synd om mig, mera för att han skule förstå. Han vet dock precis vad han ska säga för att trycka ner mig. Men mamma högg emot direkt och frågade vad han menade med det. Och då helt plötsligt menade han ingenting…
Iallafall, just då reagerade jag inte på det medvetet – men desto mer undermedvetet, för sen dess har dessa ord ekat i mitt huvud. Betyder det alltså att eftersom att det finns andra som har haft en värre uppväxt än min så borde jag egentligen inte reagera och må så kass som jag gör. Om det är så han resonerar då tycker jag synd om honom faktiskt, för:
1. Jag har inte valt att må dåligt.
De som lider av ångest i vilken grad som helst håller med mig. Det är INGET man vill ha bara för att. Det är inte roligt att behöva käka medicin för att kunna fungera som människa, för att över huvudtaget orka med att leva.
2. Jag har inte valt att ha en pappa som är alkoholist.
Jag har inte valt att få vara med och ha sett det jag har sett under min uppväxt. Mina barn får aldrig, aldrig någonsin komma i närheten av min pappa när han är full. Om jag reagerar så kraftigt behöver det inte betyda att de kommer att göra det. Men mina barn är en av anledningarna till att jag sitter här idag.
3. Jag var inte beredd på att bli avvisad när jag behövde stödet som bäst.
Vilket var i lördags. Det enda jag behövde var att du kunde ha sagt att du förstod. ALLA andra i familjen förstår, VARFÖR kan inte du göra det? Jag vill inte att du ska vara oärlig, men måste du trycka ner mig gång på gång? Och jag som hela tiden trott att detta aldrig någonsin hände när du var nykter. 🙁
Men jag erkänner. Det finns de som har de värre så jag ska bara rycka upp mig nu och låtsas som ingenting någonsin har påverkat mig. Dessvärre har jag fått höra att jag är en emotionell person och hade jag inte varit det hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Men vad jag än gör, tycker, mår, tänker eller känner så kommer du aldrig, aldrig någonsin vara stolt över mig.
Fast å andra sidan så har jag blivit varnad om detta, men jag kände mig verkligen redo. Jag tänkte inte skälla ut dig utan bara lungt och sansat försöka förklara – men det kommer aldrig att hända.
Speciellt nu, när jag kommit så långt på vägen så känns det som om du spottar på mina framsteg. Det spelar ingen roll om så hundra människor säger att de är stolta över saker jag har accepterat, saker jag pushar mig själv att göra, alla hinder jag har klättrat över… INGET av det spelar någon roll om inte mitt liv betyder ett skvatt för dig. Så all min terapi och allt jag varit stolt över att jag har kommit förbi känns så jävla meningslöst. Jag tror att du hade mått bättre och varit stoltare om jag bara hade tagit mitt liv. Men DET kommer aldrig att hända – för den känslan har jag passerat med stormsteg.
Nu måste jag bara acceptera faktum att du inte vill ha en relation med mig och det kommer att ta tid, men jag kommer att klara det. Var så säker.
Jag tycker du är jätteduktig som kommit så långt som du gjort! Spelar ingen roll om du äter medicin eller inte, du har börjat acceptera din situation och du har tagit tag i det.. många går hela livet utan att försöka göra något åt ”saken”.. bara går och mår dåligt.. livet ska ju levas!!
Och det här kanske låter lite hm hårt, men alltså … han är väl den sista personen i världen som du ska försöka göra ”stolt”.. det är ju dömt att misslyckas redan innan du försökt! Det är ju han som har problem och inte tar tag i dem.. du försöker ta tag i dina! Han kommer aldrig vara redo att acceptera sina misstag och sina brister..
Så länge han får ha makten över dig kommer han slåss med näbbar och klor för att få behålla dem! Det är ju en kontrollfråga.. han vill ha kontroll över dig och dina känslor mot honom… som substitut för den kontrollen han inte har över sitt eget liv.. han vet inte hur man älskar rätt.. han vet inte hur han ska bete sig…
Du måste inse att han kommer aldrig befinna sig på din nivå… det gör ont och man kan inte i sin vildaste fantasi förstå varför… men man måste försöka acceptera det… den dagen han överhuvudtaget är intresserad.. tar han tag i SINA problem först..
Njut av din övriga familj, du har iaf en sådan!! (alltså både din egna nybildade så att säga .. och de övriga i din familj såsom syster osv)..
Jag tror på dig!!
Skickar massa varma uppmuntrarkramar..
// Sandra
Jösses!
Skit i denna sura självgoda gamla 40-talist gubbe. Världshistoriens mest självömkande och självcentrerade generation.
Du är fantastisk Sötnos!
Det är inte dig det är fel på… Men innerst inne hoppas jag att du vet det vid det här laget. Och det är BARA för din egen skull du ska fortsätta på rätt väg.
Sura och avundsjuka släktingar som inte unnar dig att må bra… Hurmf! Jag blir så arg. Är gubben medventen om att du tror att han hellre önskade att du tagit livet av dig än att du mår bra? Och han gör inget åt den villfarelsen. Skam för den pappan, det säger jag bara.
Skäms KARL! Det var DIN uppgift att hjälpa dina barn växa upp till hela individer och INGET av vad du varit med om skulle behöva drabbas dem.
Nu slutar jag innan jag blir ovettig.
Men Sanna min älskade vän. Jag förstår att det är tungt just nu. Men gå inte under. Kliv vidare! Skit i dem som inte tål att du tar itu med det som tynger dig. De är inte värda hundskit under dina skor ens.
Visst, det kommer alltid att finnas de som har det värre. Men det har väl för fasen ingen betydelse. Bör man må mindre dåligt för det? Mår man dåligt så gör man.
Nu vet jag inte så mycket om eran relation men det jag har lärt mig efter mycket om och men är att verkligen försöka arbeta bort behovet av att bli förstådd av människor som över huvud taget inte har förmågan att förstå utan bara sårar och drar ner en och hämmar en.
Stå på dig! Du verkar vara en go tjej!
Kram!
Nu vet ju inte jag ens hälften av vad som ligger bakom allt detta. Så det är svårt att skriva något utan att det kanske blir fel. Men något som slog mig var att jag tror att han helt enkelt inte vet bättre. Han tänker inte längre än näsan räcker…
Jag har varit tillsammans med en kille i tre år som såfort JAG ville säga något viktigt, eller prata om hur JAG kände det så bytte han ämne typ ”undrar om jag skall byta till somardäck på bilen” eller så fick jag en kommentar typ ”mmmmm, det blir nog bra….”
Jag kämpade som en galning i tre år för att han skulle lyssna och föstå… Det slutade i katastrof.
Jag har efter ett års rannsakan kommit fram till att det är inte mitt fel… han kan inte, han fattar inte och det är inte MITT fel. JAG kunde inte ändra på honom, eller få honom att lyssna…
Visst gör det ont, det gör ont fortfarande. Men jag håller på att släppa det.
Kanske en dålig jämförelse… Men jag tror att han inte har förmågan att förstå. Han varken vill eller kan. Och det är inget du kan göra något åt.
Du är varken dum eller värdelös på grund av det Susanna… Det är inte DITT fel.
Ta hand om dig och DIN familj.
Kram!