Fan, nu mår jag bra igen. Eller bra och bra. Jag mår egentligen inte bra, men jag är inte lika tom längre. Trodde inte att det skulle hända mig. Sånt händer inte mig. Jag är inte som alla andra, trodde jag. Jag har trillat dit. Och hårt. För jag vet att jag inte kan sluta på långa vägar. Först måste jag bli frisk helt och hållet i själen innan jag kan sluta.

Jag har knaprat mina lugnande varje dag i flera veckors tid. Inte för att jag någonsin velat utan för att det har varit en abslut nödvändighet. Jag skulle inte sitta här om det inte vore för dem, så ärlig och brutal kan jag säga att det är. Men nu har jag åkt dit, rejält.

Tomheten, olustkänslan jag inte kunde sätta namn på är inget annat än ren och skär abstinens. För idag har jag mått bra och inte behövt ta någon. Tills nu. Tog en och inom en timme mådde jag bra igen.

Har pratat med terapeuten om detta, att jag äter dem jämt nuförtiden och hon sa att om jag behöver ta dem så ska jag göra det. Och jag måste ta dem får att hålla mig ovanför vattenytan. Så är det bara. Vill bara inte ens tänka tanken den dag jag måste sluta med dem helt. Inte så att jag känner ett sug att jag måste ta en, men nästa gång jag mår bättre ska jag bara ta en halv för att trappa ut den perioden. Det är inte samma upplevelse som tex vid rökning, när man slutar röka.

Om jag inte tar min Xanor när jag mår som jag gör, så mår jag hysteriskt illa, vilket som den emetofob jag är inte får existera i min värld.

Det har blivit en enorm cirkel som bara går runt runt runt. Men jag är medveten om vad det handlar om, så jag kommer vara försiktig.