Har ältat lite väl mycket de senaste dagarna så jag tänkte skriva av mig lite grann. Diskuterade ämnet med en god vän tidigare idag och just nu känns det ganska okej.
Det har med min pappa att göra.
Han har inte ringt eller så, tvärtom. Han har inte gjort något som fått mig att bli upprörd heller. Iallafall inte på den senaste tiden. Sist han ringde talade han om att jag var totalt misslyckad och värdelös och att det var ett under att Erik stannar hos mig. Han talade också om för mig att jag var en skam för hans släkt. Jag var inte värd att bära hans efternamn längre. Efter det har jag inte hört ett ljud – varför vilket jag fått veta nu och jag är jätteglad på ett sätt, men på ett annat så känner jag mig riktigt, riktigt värdelös, som han sa att jag var.
En del familjemedlemmar har svårt att acceptera hur jag tänker när jag inte mår bra. Enligt min terapeut måste de backa och låta mig få vara ifred. Det får ta den tid det tar. Jag finns här och vill man mig något så går det att nå mig.
Ett exempel är min storasyster. Hon har sagt till min pappa att om han vill mig något och jag inte svarar på telefon så kan han alltid skicka ett mejl. Nu kör hon själv samma variant, men hon lyder inte sitt eget råd. Fick höra i torsdags att hon var sur för hon hade försökt att få tag på mig men jag hade inte svarat i telefon.
Telefonsignalen är avstängd och har varit så i flera månader eftersom att jag fått ångest ifall det skulle vara pappa som ringer. Det är inte värt att jag ska må dåligt över det och därför har vi valt att lösa det på det sättet. Det kommer troligen inte vara för all framtid, men det funkar för mig och jag måste få sätta mig själv främst och göra saker som är bra för mig, inte sådant som behagar andra.
Men som sagt, nu är hon sur för att jag inte svarar i telefon. Men det gör jag inte med någon eftersom att jag inte hör när det ringer. Dessutom har vi telefonsvarare så är det viktigt så kan man lämna ett meddelande, men det har hon inte heller gjort. Så allt är mitt fel, skyll allt på mig, gör det bara.
Iallafall. Pappa åkte till Thailand i februari/mars för att fira sin pension. I torsdags fick jag veta att han varit nykter sedan han kom hem. (Förutom incidenten här). Han hade tydligen plockat med sig en thailändska som är nykterist. Det tycker jag är jättebra – faktiskt och helt ärligt. Ingen kunde vara mer glad än jag åt det. Jag hoppas bara att det håller i sig, för den här visan har vi ju hört förut. Kanske är det därför jag bryr mig alldeles för mycket igen?
Jag är inte rädd att förlora honom till någon annan. Jag är uppriktigt glad för hans skull. det jag oroar mig är att kvinnan han har tagit med sig hem inte är uppriktig och ärlig. Att hon kanske har baktankar. Eller så är det som min vän skrev, kärlek. Men jag kan inte riktigt acceptera det.
Kanske är det för att jag får veta detta så här långt efteråt. Alla andra visste utom jag. Jag räknas inte in i familjen Manu längre. Och jag som tänkte att hans utbrott bara var ännu en rad av hans fyllesnack. Men nu verkar det som om han menade allvar.
Så, jag gör allt för att bli ”frisk” för att en dag kunna möta honom med vuxna ögon och ett friskt tänkande… och då behövs jag inte längre. Det är iallafall så jag tolkar det.
Det är ungefär som jag pratat om på terapin. Att jag oroar mig för mycket över honom och undrar hur det ska gå. Jag har blivit så van under min uppväxt att jag glömt bort hur det är att tänka på sig själv i första hand. Han har alltid varit nummer ett. Och nu, nu behöver han inte mig.
Jag ber att detta inte brakar samman igen. Att han finner lyckan med denna nya kvinna och att han förblir nykter för all framtid. Inte för min skull, men för hans. Ja, okej, för min skull med. Kanske går det snabbare att läkas då. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte säga att jag tror att det kommer att bli så. Den vägen har vi gått förr.
Jag intalar mig själv att vi båda är vuxna och egentligen känner han inte mig alls. Jag känner inte heller honom. Han måste få leva sitt liv och jag mitt. På vårt eget vis. Om han faller tillbaka måste jag försöka att se att jag inte har något som helst med det att göra. Det är hans liv. Inte mitt.
Men ändå så känns det. Det är som en tagg som sticks. Men jag gissar att det är så det ska vara. Jag är inte arg eller besviken över att jag inte kunnat få honom på dessa tankar under alla dessa år. Jag är så glad att det kommit någon i hans liv som fått honom att sluta dricka. Men som sagt, jag är inte bitter över det. Snarare glad. Men som alla vuxna barn till alkoholister är inte frågan om, utan när det brakar loss.
Vi har lärt oss detta under alla år. Pappa var nykter alkoholist i 1½ år när jag var 16. Så jag vet, och jag är så rädd att det ska hända igen. Så än vågar jag inte ens hoppas, även om jag är glad.
Och även om han har skurit av navelsträngen mellan oss. Även om jag inte tillhör hans släkt. För det gör jag ju, vare sig vi vill eller inte. Vi kan bara välja om vi vill ha kontakt med varandra eller inte. Och det vill jag, men jag är inte riktigt redo.
För ordspråket stämmer så väl.
Tiden läker alla sår, men ärren finns kvar