Besatt som jag är beställde jag dessa på Ebay, bara för att jag ville ha dem. Tänker inte gå in på hur mycket de kostade med frakt och allt… men det var inte alls så farligt som man kan tro.
Men så såg jag att Pressbyrån säljer dem också!
Fast för 95:- styck.
Trodde ju inte att jag skulle hitta dem i Sverige. Men nu kan jag köpa nummer 3 här hemma istället för att betala frakt. Än så länge finns bara första numret på Pressbyrån.
Sitter här och väntar på att Alvedonen ska kicka igång min kropp. Jag är mer eller mindre död, fast min ena näsborre är mer livlig än någonsin. Tänk att man (jag) alltid glömmer bort hur jävligt det är att vara sjuk. Jag har knappt sovit, bara klagat över att det varit för kallt eller för varmt, inte kunnat andas, blivit för torr i halsen etc. Sen när man nu sitter upp (fast man egentligen kanske borde ligga) för att man är så jävla envis, så är det Niagarafall i ena näsborren och det känns som om pannan kommer att dunka i tangentbordet närsomhelst.
Som min dotter sa när jag frågade i lördags henne hur hon kände, ”om man lutar huvudet framåt så känns det som om hjärnan trillar ut ur pannan” Stackars liten tyckte jag, men nu inser jag att hon menade det på blodigt allvar.
Men Alvedoooon (som sången), kanske kan börja hjälpa lite nu. Jag är besatt… jag MÅSTE titta på Grey’s! Jag satt igår – när jag trodde att jag var sjuk – och kollade på *harkel* 5 avsnitt…
Nähej, nu får ni ursäkta, jag måste nog, men jag har ingen lust.
Detta år är mitt år!!
Och syrrans! 🙂
Så jag har tänkt att blogga tidigare, men det verkar som om varje bra dag som det känns att jag har något att skriva om, alltid slutar med att jag bestämmer mig för att inte göra det. Jag har därför intalat mig själv att jag inte kan styra min pappas liv och vad han än säger och gör – gör han i den stunden han är full, och därför har han egentligen ingenting att tillföra till mig, eftersom att det mesta han säger är totalt fel. Han får leva i sin fantasivärld och jag lever i min verklighet. Han får tro vad han vill om mig, tycka vad han vill om mig. Så om han nu tycker att jag är värdelös så får det stå för honom. Jag börjar känna var jag har mig själv och det ska han inte få ta ifrån mig. Han vet egentligen ingenting om mig – eller jo, han vet lite basfakta om mig – men han vet inte hur jag är, hur jag funkar, vad jag gör på min fritid, vilka jag umgås med, vilken min favoritmat är, favorit serie… etc. Han vet vem jag var för 20 år sedan, inte vem jag är idag.
Och han har fått fler chanser än vad en normal människa borde gett honom, men han har fått fler för att han är min pappa. Men jag vet ingenting om honom heller. Vi har samma efternamn och samma gener, men mer än så är det inte. Dock är jag inte redo att säga de saker som jag skrev i ett brev till honom när jag blev oxtokig sist han ringde. Mamma bad mig att tänka över det innan jag skickade det, och efter jag tänkt så beslutade jag mig för att jag inte är redo. Den dagen då jag skickar det kommer jag inte bry mig om hans reaktion. Men ännu gör jag det. Konstigt egentligen att jag bryr mig så om någon som inte alls har höga tankar om mig. Ett enormt slöseri av tid i min mening. Men det känns som om jag är på väg. Snart. Inom en snar framtid hoppas jag på att jag har kraften att tala om vad jag tycker och tänker.
Dessutom är det ju så, att för en alkoholist som säger saker på fyllan lever i nuet – i just den stunden denne dricker – så man ska inte ta saker på fullt allvar. Jag vet det och det försöker jag lära mig. Men när han säger att jag typ skändar honom genom att ha samma efternamn som honom då blir jag mer än lovligt förbannad. Men det är okej. När jag gifter mig så kommer jag bara ha generna som binder oss samman…
Gar tappat min sug och måste hitta den. Den finns säkert någonstans, men just nu känner jag inte att jag har någon lust att sitta och skriva om mitt miserabla liv, om mina nedgångar eller uppgångar eller bara mina puckade tankar.
Det är inte det att jag vill att någon ska bry sig – eller ens tycka synd om mig. Jag har bara kommit till en punkt då jag känner att jag inte vill ventilera om all min ”skit” som jag tänker på dagarna i ända. Jag kommer ändå ingen vart. Jag bara står och stampar på samma ställe och det är tröttsamt.
Men som ni alla vet, jag kommer tillbaka – någongång.
Glad Påsk & om det är nåt finns jag på msn eller mailen.
Kram!