Sitter här och väntar på att Alvedonen ska kicka igång min kropp. Jag är mer eller mindre död, fast min ena näsborre är mer livlig än någonsin. Tänk att man (jag) alltid glömmer bort hur jävligt det är att vara sjuk. Jag har knappt sovit, bara klagat över att det varit för kallt eller för varmt, inte kunnat andas, blivit för torr i halsen etc. Sen när man nu sitter upp (fast man egentligen kanske borde ligga) för att man är så jävla envis, så är det Niagarafall i ena näsborren och det känns som om pannan kommer att dunka i tangentbordet närsomhelst.

Som min dotter sa när jag frågade i lördags henne hur hon kände, ”om man lutar huvudet framåt så känns det som om hjärnan trillar ut ur pannan” Stackars liten tyckte jag, men nu inser jag att hon menade det på blodigt allvar.

Men Alvedoooon (som sången), kanske kan börja hjälpa lite nu. Jag är besatt… jag MÅSTE titta på Grey’s! Jag satt igår – när jag trodde att jag var sjuk – och kollade på *harkel* 5 avsnitt…

Nähej, nu får ni ursäkta, jag måste nog, men jag har ingen lust.