Precis som det kändes att det var på väg att vända så klubbade ångesten ner mig igen.
Jag försöker verkligen att göra saker som är roliga. Ta vara på dagarna och njuta av vädret och värmen. Jag försöker att le och skratta, men det kommer bara tårar.

Igår var en bättre dag, ingen bra dag, men bättre än på ett tag. Och solen skiner, man kan gå utan varm jacka. Fåglarna kvittrar… det är vår i luften. Och jag ska tänka på de häftiga upplevelser från hypnosen.

Men det går inte. Hur mycket jag än försöker så mår jag bara sämre. Jag orkar inte ha det så här. Jag VILL INTE ha det så här.

Och jag förstår inte varför jag har en sådan förväntansångest så jag får hjärtklappning, när jag VET att det inte kommer att bli som jag hade planerat. Man måste vara två om att bestämma och när andra partern inte vill… *suck* Jag vet inte hur jag ska göra för att klättra upp igen.

Look at me, my depth perception must be off again
You got much closer than I thought you did
I’m in your reach
You held me in your hands

Would you find it in your heart
To make this go away
And let me rest in pieces
(let me rest in pieces)
Would you find it in your heart
To make this go away
And let me rest in pieces
(let me rest in pieces)

Saliva – Rest in Pieces

Ska man behöva be om ursäkt för hur man känner?

Jag mår verkligen inte bra. Jag har fått en massa uppgifter att göra, som jag måste göra för mitt eget välbefinnande. Jag får hela tiden höra att jag måste sätta mig själv i främsta rummet. Jag måste tänka på mitt eget bästa – annars kan jag inte fungera, eller ens växa som människa.

Och jag måste tänka på mina barn, det finaste jag har.

Så när jag gör det, mår jag ännu sämre.
Det är som att ha en ond och en god på varje axel. Den ena säger att jag ska vara den jag är. Att jag ska stå på mig. Att jag ska kunna säga nej utan att behöva oroa mig för konsekvenserna. Att jag ska ta hand om mig och göra saker för min egen skull. Att jag ska kunna vara den jag är. Och vara stolt över mina handlingar.

Den andra kommer med dessa anklagelser. Var jag inte väl hård. Är jag inte lite väl elak. Egotrippad. Varför gjorde du så? Nu kommer alla hata mig… Tänk på hur dom känner! Fy fan vad du är värdelös… etc etc..

Ångest är inte bra, på något vis. Men det verkar som om hur jag än bär mig åt, så kommer den alltid att finnas inom mig. Jag vet inte om jag vill leva så här. Jag vet inte mer hur mycket jag kan ta. Hur mycket jag orkar.

Jag vet att jag är en stark person. Jag får höra det ofta. Men hur stark kan man vara tills man inte orkar mer?

Jag vet även att ingen person är en tankeläsare, men jag försöker visa mig genom saker jag gör eller inte gör. Jag måste vara mer tydlig. Dock är det så att är jag velig betyder det oftast att jag inte vill – så pressa mig inte, jag kan ändra mig. Sannolikheten att jag ändrar mig är större än om man fortsätter att pusha mig.

För när jag blir pressad av ”men joo, kom igen” osv, så gör jag ofta saker som jag egentligen inte vill… men gör av rädsla för att bli avvisad nästa gång. Så fungerar jag – och det är ett mönster som jag måste bryta. Jag bara måste sätta mig och mina känslor främst – utan att få dåligt samvete.

FÖR DET ÄR JAG VÄRD!

Sakerna som jag har fått i uppgift att göra är en helt ny situation. Helt främmande och på ett vis känns det bra, men på ett annat så känner jag mig totalt livrädd. Och då kan vi ha i tanken att jag inte alls är rädd för att dö. Så svårt att förklara. Jag är rädd för vad som händer för dem omkring mig. Speciellt en person.

Och det gör mig livrädd. Vad händer sedan?
Jag är en vuxen människa – eller ska åtminstone föreställa en sådan. Och jag oroar mig alldeles för mycket över vad andra tycker och tänker.

SCREW THEM! säger mitt ego jag…

Och samtidigt, så vill jag bara raderas från denna planet.
Alla skulle må så jävla mycket bättre utan mig i deras liv. Jag sabbar ju ändå bara allt.