Alltså, jag förstår inte mig på det här riktigt.
Hela veckan har varit helt okej, jag har vaknat tidigt och fått en massa saker gjorda. Jag har dejtat med mina favvopersoner, gått på bio med min älskade syster, lekt med mina barn. Har haft en lust och ork som jag inte har haft på månader.
Därför blev jag så… förvånad är fel ord… när jag fick värsta attacken igår kväll.
Satt här och började må illa, vilket för mig som emetofob är det värsta som någonsin kan hända. Så jag började tänka och intala mig själv att om jag skulle kräkas är inte det hela världen, alla människor kräks någongång och det är inte farligt etc… och till sist var jag redo.
Faktiskt märkligt beteende jag har, för tidigare var tankarna bara ”jag vägrar, jag tänker inte” och nu försökte jag intala mig själv att ”det faktiskt är helt okej, det är ingen fara”…
Iallafall, det kändes lite bättre efter att jag lugnat ner mig så jag bestämde mig för att gå och lägga mig, men ligga ner var helt uteslutet, jag började må illa igen. Så jag gick upp, tog lugnande och tänkte att är det kräksjukan, så kommer jag ändå spy upp dem men de kanske hinner verka så jag är något lugnare när det sker.
Sagt och gjort. In i badrummet och placerade mig i badkaret (blir lugn där) med duschslangen strilande över mig. Så satt jag i typ en kvart innan jag la mig raklång…. och somnade. Så jag låg och sov i badkaret i 4 timmar, så min hud såg ut som ett russin… men jag kräktes aldrig. Så det var inte nån kräksjuka, utan vanlig jävla skär ångest över något jag inte förstår – som vanligt.
Jag förstår inte varför jag får såna attacker när saker och ting börjar ordna upp sig. Det är som om den (ångesten) vägrar släppa taget om mig och aldrig låta mig må helt och hållet bra. Men jag ska vinna, jag vet inte hur, men på något sätt så ska jag bemästra den.
Jag är också trygg i badkaret av någon anledning. Kan tillbringa timmar där.
kramar
Det kan ju vara så att det finns en annan anledning till illamåendet än ångest. Men det behöver ju inte vara magsjuka för det. Magkatarr, huvudvärk på G, graviditet ;), hjärntumör ;), hjärtsvikt 😉 , skit i ”balansen”, lågt eller högt blodtryck, biverkan på mediciner, ja eller precis vad som helst.
Och ditt sätt att resonera med dig själv om illamåendet var den vuxnes sätt att resonera eller hur? Barnets dvs. den lilla flickans sätt att reagera verkar vara just detta. Orden ”jag vägrar, jag tänker inte” hör jag sådär en ca förti gånger om dagen från min femåring 😉 No fense! Du är ju på G.
Och jag brukar tänka så här om riktigt svåra eller obehgaliga saker:
”Ok, kräkas är döäckligt och jättejobbigt, men hur lång tid tar det? Fem minuter som max åt gången. DET kan man stå ut. Gocka… Du har fött barn för faaan… Du har dragit ut en tand… Det var jättejobbigt och tog lång tid, men det gick, du överlevde. Kom igen! Kräkas lite… läbbigt, jädrigt jobbigt, men det går över. Någon gång! och som det andra, har du något val?”
Jag inbillar mig att det är ett vuxet sätt att resonera med sig själv
Och visst är det konstigt det där med vatten. Är det fosterstadiet man söker sig tillbaka till eller är det tiden som fisk för miljontals år sedan som spelar in. Det finns inget så trösterikt som att gråta i duschen.
En väninna till mig sa en gång att det har med joner att göra. När man är ledsen eller ur spel på något sätt så beror det på att ”laddningen” omkring en är antingen för negativ eller för positiv och för att må bra så ska det vara +-0. Genom att låta vatten strila över en neutraliseras laddningen. Man kunde ju testa om man mår bättre eller sämre genom att gnugga en ballong mot håret 😉
Kram, kram, kram!
Saknar dig jättemycket redan.
p.s.
Jo jag har en egen blogg, men jag tycker det är roligare att skriva i andras 😉
d.s