Ska man behöva be om ursäkt för hur man känner?
Jag mår verkligen inte bra. Jag har fått en massa uppgifter att göra, som jag måste göra för mitt eget välbefinnande. Jag får hela tiden höra att jag måste sätta mig själv i främsta rummet. Jag måste tänka på mitt eget bästa – annars kan jag inte fungera, eller ens växa som människa.
Och jag måste tänka på mina barn, det finaste jag har.
Så när jag gör det, mår jag ännu sämre.
Det är som att ha en ond och en god på varje axel. Den ena säger att jag ska vara den jag är. Att jag ska stå på mig. Att jag ska kunna säga nej utan att behöva oroa mig för konsekvenserna. Att jag ska ta hand om mig och göra saker för min egen skull. Att jag ska kunna vara den jag är. Och vara stolt över mina handlingar.
Den andra kommer med dessa anklagelser. Var jag inte väl hård. Är jag inte lite väl elak. Egotrippad. Varför gjorde du så? Nu kommer alla hata mig… Tänk på hur dom känner! Fy fan vad du är värdelös… etc etc..
Ångest är inte bra, på något vis. Men det verkar som om hur jag än bär mig åt, så kommer den alltid att finnas inom mig. Jag vet inte om jag vill leva så här. Jag vet inte mer hur mycket jag kan ta. Hur mycket jag orkar.
Jag vet att jag är en stark person. Jag får höra det ofta. Men hur stark kan man vara tills man inte orkar mer?
Jag vet även att ingen person är en tankeläsare, men jag försöker visa mig genom saker jag gör eller inte gör. Jag måste vara mer tydlig. Dock är det så att är jag velig betyder det oftast att jag inte vill – så pressa mig inte, jag kan ändra mig. Sannolikheten att jag ändrar mig är större än om man fortsätter att pusha mig.
För när jag blir pressad av ”men joo, kom igen” osv, så gör jag ofta saker som jag egentligen inte vill… men gör av rädsla för att bli avvisad nästa gång. Så fungerar jag – och det är ett mönster som jag måste bryta. Jag bara måste sätta mig och mina känslor främst – utan att få dåligt samvete.
FÖR DET ÄR JAG VÄRD!
Sakerna som jag har fått i uppgift att göra är en helt ny situation. Helt främmande och på ett vis känns det bra, men på ett annat så känner jag mig totalt livrädd. Och då kan vi ha i tanken att jag inte alls är rädd för att dö. Så svårt att förklara. Jag är rädd för vad som händer för dem omkring mig. Speciellt en person.
Och det gör mig livrädd. Vad händer sedan?
Jag är en vuxen människa – eller ska åtminstone föreställa en sådan. Och jag oroar mig alldeles för mycket över vad andra tycker och tänker.
SCREW THEM! säger mitt ego jag…
Och samtidigt, så vill jag bara raderas från denna planet.
Alla skulle må så jävla mycket bättre utan mig i deras liv. Jag sabbar ju ändå bara allt.
Screw them! säger jag även om det skulle innefatta mig.
Inte för att jag inte vill ha dig i mitt liv, för du är en av mina käraste vänner, utan för att jag tror att du i nuläget verkligen måste gå på det du känner själv i det du kallar egot.
Det är skillnad på att vara egoistiskt och egoistisk. Du måste nu, kanske bara en tid, tänka FRÄMST på DIG själv. För du har tidigare ALDRIG gjort det på riktigt. Om du inte gör det kommer det inte finnas något kvar av dig åt oss andra.
Eftersom du är den du är så är det aldrig så att du kommer bli en sån där outhärdlig självisk typ, sån som jag tror du är rädd att uppfattas som.
Du måste hitta dina gränser och kräva av andra att acceptera dem. Annars kommer du att utplånas. Man orkar inte upprätthålla gränser som kränks om och om igen evinnerligen.
Kram tjejen!
Screw Them!
Hummm, svårt det här.. Man får dåligt samvete hur man än vrider o vänder pådet här. Tänker du på dig själv blir andra lidande, tänker du på andra blri du själv lidande :S
Själv tror jag på attbara vara, ta dagen som den kommer o se och känna efter dag för dag, är det att vara egoistisk så är jag j****** ego. Känner jag att idag måste jag tänka på mig så tänker jag på mig själv, känner jag att idag passar det att tänka på andra, mina kompisar/släktingar så gör jag det då. men inte så att jag tänker: imorgon ska jag göra det o det, för jagvet ju inte vad som händer när jag vaknar imorgon, eller hur =)
ta hand om dig o de dina =)
Kram
Som en ond spiral. Jag lider med dig. Har inga goda råd att ge, vet bara att jag tänker på dig, stöttar dig och finns här om du behöver mig! KRAMAR!
Nej, klart att man skall vara en bra människa mot alla andra, snäl och omhändertagande……MEN….man måste rädda sig själv INNAN man kan rädda någpn annan och om man inte tar hand om sig själv först……..ja då finns heller ingen kraft att ta hand om ngn annan heller! Stå på dig, gör det du behöver göra, om du redan har trillat i hålet så måste du upp där ur innan du kan hjälpa eller stötta eller ens bry dej om andra! Kram
Världen är schitzo.. så det där med att ha en ond och en god på varje axel.. är ganska hmm normalt! Det finns ju alltid en baksida på allt..
Är det något man tycker är bra, finns det också något med det som är ”dåligt”..
Jag tänker eg för mycket på alla andra, men å andra sidan vill jag inte förändra det så mycket heller.. jag vill vara artig snäll och vänlig.. jag orkar inte alltid med det.. men vill..
Jag vill också kunna ta för mig av livet på egna villkor, vilket jag börjar få grepp om (alltså jag börjar lära mig att jag kan göra det..). Jag börjar sätta gränser.. vilket gör mig starkare som person.. alltså gränser för mig själv..
Jag tänker alltid såhär.. om inte jag bryr mig om andra.. varför skulle andra bry sig om mig?… och livet går ut på att vara en del av flocken.. man vill ha sammhörighet…därför kan man inte heller skjuta bort alla … för då blir man olyckligare i slutänden..
Nu inte sagt att man måste ta hand om alla och vara snäll mot alla.. men man måste försöka hitta en jämn balans.. ibland får man stå ut med saker man inte gillar.. och ibland får andra göra det…
Vänskap är ju ett förhållande där båda parter ger och tar… man måste bara lära sig att göra ”båda”.. (jag personligen ger mycket mer än jag tar.. vilket jag jobbar på!)
Jag tror på dig ! Jag tycker du verkar vara en härlig människa.. visst du har dina dåliga dagar.. men vem har inte det!?
Stå på dig för vad du tycker och tänker… kan inte andra ta ”dig” för den du är.. kanske inte just de är så mycket att ha vid din sida..
Världen är full av människor!
stor kram från sandra
(svammlade lite för mycket .. som vanligt sorry)
Tydlighet kommer man långt med. jag har insett att tydlighet varit superduperviktigt för min del i hela läkningsprocessen. Fungerade lite som du.. en massa tankar som kom upp, självanklagelse etc och det ger ju en ännu mer ångest. Sanna; det är inte lätt
lätt det här med att ta hand om sina barn och samtidigt må dåligt och få det att gå ihop. det är en kamp. Du kan bara göra ditt bästa och sen ge dig själv en eloge för det. Hoppas du kan ta din sambo till hjälp. Man behöver andras hjälp och det är bra om man kan lära sig att be om stöd och hjälp av andra. Kram från nina