Idag pratade jag med min terapeut och vi kom fram till att jag måste ha regelbunden kontakt med henne. Det har ju gått några veckor emellan gångerna och under den tiden har min panikångest ökat. Varför vet jag inte, men hon trodde på att det var för att jag inte har kontroll över situationen… vilken det nu är. Jag vet inte själv varför jag får dem. Liksom jag mår ju bra ena stunden och andra är jag döendes… eller ja, det känns så iallafall.
Det som stör mig är att jag inte begriper varför jag känner som jag gör, vilket får mig att tycka hemskt illa om mig själv. Jag är ju liksom helt skruvad… Jag skulle förstå bättre om något verkligen hände, men det är inget speciellt som hänt. Tvärtom, det har bara varit positiva saker omkring mig den senaste tiden. Men så är det väl, jag får helt enkelt inte må bra och trivas med livet – det är ju då den där jäkla panikångesten dyker upp.
Varför ska inte jag må bra för? Vad har jag gjort för ont?!
Det kanske är något som hänt någon gång som den den lilla flickan i dig tror sig vara skyldig till. Eller kanske flera saker.
Trots att jag vet bättre nu som vuxen är ju den lilla flickan inuti mig helt övertygad om att mina föräldrars skilsmässa var mitt fel. Det får mig att må skit emellanåt trots att jag vet att det eg inte är mitt fel. Ser mig själv som en svikare varenda gång jag hamnar i situationer som t.ex. gör att jag tänker positiva tankar om min pappas fru. Jag ska ju vara lojal mot mamma liksom.
Vad vill jag nu säga med denna lilla detalj? Du vet ju själv att det finns saker som du inte riktigt kommer ihåg. Jag menar inte att det behöver vara ngt stort som hänt, men i ”den lilla flickans” ögon var det kanske det. Och för varje gång som det förträngts så blir det ännu större.
Kram på dig Superstar! Jag är så stolt över dig.