Vi går i väntans tider. Efter operation övertalning är det nu spikat och klart. Vi ska skaffa en ny familjemedlem!
Jag har länge gått och funderat över det och kände att det är dags nu, jag vill inte vänta längre än så här. Och om bara några veckor så är hon hemma.
Visst är hon alldeles underbar vår nya lilla skogis? Fler bilder på henne hittar du på uppfödarens hemsida. (Scrolla ner till Minnie)
God Jul på er alla kära vänner och besökare!
Hoppas att ni får en trevlig julhelg med en massa god mat och hårda klappar.
Själv är vi hemma i år och det ska bli sååå skönt! Granen är klädd, klapparna ligger redo för tomten när han kommer i morgon. Skinkan, revbenen och köttbullarna är färdiga. Bara att vänta med andra ord.
Men jag misstänker att jag kommer att spendera natten i mitt älskade badkar igen. 🙁
Ropa ”Hej” alltså.
Denna månad är allt annat än rolig. Jag har haft panikångestattacker VARJE dag under hela december. Det tar på krafterna ska ni veta. Jag är så spänd så jag får huvudvärk och kramper. Som tur är ska jag på terapi om en stund och då kanske det lättare lite.
De senaste dagarna har jag koncentrerat min oro på Bibic, vår lille katt.
Han hade tandköttsinflammation, och fick åka till veterinären igår. Det första de sagt var att vi har två alternativ. Antingen tar vi bort honom direkt eller så chansar vi. Vi chansade och vi hade rätt. Bibic är en fighter.
Tydligen är det så att när man har kraftigt nedsatta njurar är det svårt att bli sövd. Eller egentligen att vakna upp ur narkosen. Han var sååå groggy igår. Kräktes och hade sig. Men idag mår han bra. Han är som han brukar, fast med 4 tänder mindre.
Jag var så himla ledsen och orolig igår över att det inte skulle gå vägen, men han ger inte upp så lätt vår lille pojke. Spelar ingen roll att det blev dyrt, pengar är aldrig en tanke när det gäller att åka till veterinären. Dock så vet vi att han inte kommer att leva så länge till, men så länge som han inte har ont och mår bra ser iallafall inte jag någon anledning till att ta bort honom.
Men sen å andra sidan gav de honom 1-3 veckor att leva förrförra sommaren när han fick sin diagnos… och han kickar fortfarande. Så man kan inte säga när det är dags eller inte förrän han blir kraftigt nedsatt och apatisk som hans systrar blev. Och har man levt 1½ år extra än vad man har fått, så tror jag nog att han är en ganska lycklig katt. Och vi är lyckliga alla dagar vi får med honom. När det är dags, då vet vi och då kommer han få gå.
Men det är inte idag.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, sitter med en klump i halsen, känner att jag är totalt maktlös. Trodde verkligen att ångesten var ”över” för denna gång. Att det värsta var över. Har ju mått bra ett par dagar. Nu är den på 110%. Mår konstant illa… Har tagit Xanor igen – vilket troligtvis spär på oron att jag bara har två kvar nu…
Har sura uppstötningar och alltså, jag vet inte varför jag skriver egentligen. Jag har ingen att prata med detta om då det inte finns någon i min familj som verkligen förstår hur jobbigt detta är för mig. I detta ögonblick vill jag bara försvinna från jordens yta. Låt mig bara dö, jag orkar inte mer.
Mitt i denna härva mår jag så illa att jag ryser/fryser. Det kommer med jämna mellanrum. Jag orkar inte mentalt att gå omkring och vara på helspänn hela tiden. Kom inte och säg att jag inte ska tänka på det – tro mig, det har jag försökt… men det är som att det kommer smygandes bakom mig och klubbar ner mig utan minsta förvarning.
Jag får ingen mer medicin förrän tidigast 10/1, vilket är en lååååång tid. Jag tror inte att jag överlever så länge. Jag pallar inte detta.
Jag har emetofobi, och var och varannan människa man träffar eller pratar med har haft, har eller tror sig ha vinterkräksjukan. Det folk inte fattar är att jag inte klarar av att ens höra det, inte ens läsa det. (Så gissa hur det känns att skriva det?) Jag vet att ingen människa gillar att spy – men det här är så sjukt så jag fattar det knappt själv. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. Det som är skönt mitt i detta elände är att jag vet att jag inte är ensam.
Men det hjälper inte när ångesten är där ständigt, ständigt.
Nu har jag ju tagit Xanor igen, så nu börjar det kännas uthärdligt igen… Men nästa gång… jag börjar verkligen tvivla på om jag orkar ställa mig upp då. Jag bara flyter och det är sååå långt till land… och livbojarna håller på att ta slut. Jag flyter för att jag får hjälp, men jag är rädd att jag kommer att sjunka som en sten när hjälpen inte längre finns…