Trygghet

Hur mycket betyder trygghet i ett barns liv? Vad händer om man som barn inte längre känner sig trygg med varken mamma eller pappa? Överlever man då till varje pris? Ser man som barn att man är otrygg eller är detta något som kommer fram senare i livet, när man kan gå tillbaka och se mönster? Eller ger man som barn inte upp och hoppas på att allt ska gå tillbaka och bli som vanligt?

Hur reagerar man som vuxen över att tryggheten hotas? Hur uttrycker den sig? Genom ångest? Depression? Känner den vuxna samma känslor som den gjorde som barn, och i såfall varför? Varför har personen inte gått vidare?

Hur ska man kunna lämna det bakom sig och bli en bättre människa?

Jag vann!!

För ett par månader sedan blev jag uppringd av en sån där människa som ville fråga en massa saker. Senare skickades det hem en enkät man skulle fylla i och skicka tillbaka, vilket jag gjorde för jag tycker att enkäter är jätteroliga.

Idag fick jag ett rekommenderat brev, med presentkort på 1000:- för jag hade vunnit i deras utlottning! *yay*

Senare på eftermiddagen upptäckte jag att någon idiot hade haft kul och hackat FanFreak… jag förstår inte varför det är så himla roligt att sabotera för andra…? Iallafall så har jag hunnit med att uppdatera Malvas sida/blogg idag och så jobbar jag på ”nya” OC-sajten… Projekt, projekt…

Yolanda (varning!!)

Nu tog abstinensen över och jag beställde boken som jag läääängtat så efter. Egentligen har jag inte råd, men 175:- är ju inte så mycket när man vet vad man får för den. Vilken bok snackar jag om då? Jo denna! Jag hoppas att den kommer i veckan så jag kan ligga i sängen och läsa. Suveränt tidsfördriv när man är sjuk.

Imorgon ska barnen tillbaka till skola och dagis så då kanske jag kan kurera mig lite.

Började läsa boken om ”Yolanda” som jag köpte på Tradera för ett tag sen. Inatt låg jag och läste tills det ljusnade och om jag  var tvungen att få någon sömn så var det bara att slå ihop den. Nu är det midnatt och jag ska fortsätta läsa… Den är totalt vidrig den boken, jag förstår inte hur en del människor är funtade… Hennes berättelse, det finns liksom inga ord som man kan beskriva hur sjukt hennes barndom var… Det sägs också att den är helt sann…
Yolanda är en tjej i Holland som utsätts för incest av sin mamma, pappa och bror från det hon är riktigt liten tills hon är runt 20. Mamman öppnar även en SM-klubb där hon (Yolanda) är ”huvudattraktionen”. Hennes föräldrar tar betalt för att andra män har sex med henne. Männen får i princip göra vad de vill med henne, men de får inte döda henne. Hon blir gång på gång gravid och tvingas att göra abort med diverse föremål. Hon föder 3 barn som alla avrättas och sedan styckas i småbitar. Ett annat barn fastnar under förlossningen varpå hennes föräldrar borrar hål i barnets huvud och fäster en tång och drar ut barnet…

Som sagt, inget för känsliga. Boken i övrigt är jättebra men man undrar hur människor runtikring funkar. Det är ju inte bara ”onormala” män som hon tvingas ha sexuella lekar med, utan även högt uppsatta män, poliser och politiker…

Skrämmande!!

Man ska inte ha barn…

har jag lärt mig återigen nu närt jag sitter här med täppt näsa, som bara rinner… Logik? Hur kan den vara täppt men den rinner? I halsen har jag en råtta… det känns så iallafall, det är nåt tjockt där som inte brukar vara där. Huvudet hänger inte riktigt med heller, men om någon halvtimme efter att Alvedonen börjat verka så kanske jag blir något sånär normal igen.

Det gick en hel vecka (wow!) efter skol- och dagisstart, innan vi drabbades av terminens första förkylning. Har varit frisk och kry hela sommaren, minns inte ens när jag var sjuk sist, men jag får kanske gå tillbaka i bloggen och kika. Jag har säkert spytt galla över någon tidigare förkylning.

Nehej, nu ska jag försöka döda den där råttan i halsen med lite smaskigt te. Jag ska försöka putta ner den i magen tänkte jag.

Jag? Kräsen?

Min käre sambo säger att jag är kräsen när det gäller mat. Jag gillar att prova nya maträtter och slukar kokböcker och tidningar med recept i så det var inte så där jättekonstigt när jag fick ett tips på en köttfärspytt via ICA. Gick in på deras hemsida och läste kommentarerna på receptet som var väldigt positiva, så why not, jag testar.

Hade kanske för höga förväntningar, men det var inte alls så där superdupergott som jag förväntat mig, utan det smakade knappt något alls! Kanske är det bara jag, eller så är det väl så att jag är grymt kräsen när det gäller mat? Fast det är ju märkligt på ett sätt för jag äter ju allt (nästan)… Men med (mycket) salt och peppar så gick det ner iallafall.

Idag körde vi take-away från ”Restaurang Gyllene Bågen” och än en gång blev jag irriterad över att min hamburgare var rosa innuti… det är alltså inte första gången, men jag orkade inte ge mig ut i spöregn och åska för att byta så nu får jag sitta här och vara hungrig. Skyll mig själv liksom. Egentligen kanske jag ska ta det som ett tecken på att jag egentligen ska hålla mig ifrån skräpmat. Men det är ju sååå gott – iallafall när man får en genomstekt hamburgare. *muttrar*

Så idag har jag kikat i min nya kokbok från Viktväktarna. Inte för att jag viktväktar, men jag fick den på köpet via Bonniers. Jag vet att jag inte ska äta upp bilderna för även i dessa böcker har jag blivit besviken över mina förväntningar. Jag är nog kräsen iallafall, även om jag egentligen inte vill erkänna det.