Idag var jag iväg hos terapeuten igen. Höll nästan på att börja grina efteråt. Hon är verkligen duktig!
Hennes sammanfattning idag var: Rätt pappa = full pappa. Och min kommentar till det: Jag tror att det är så.

Jag vet inget annat. Jag känner inte min nyktra pappa. Jag vet inte vem han är. Min nyktra pappa är som en bekant. Men jag hyser oerhört starka känslor, stark kärlek till min fulla pappa. Barnet i mig vill ha tillbaka sin pappa, och det vuxna jag vill inte ha med honom att göra när han dricker. Detta är konflikten i allt.

När jag idag, i vuxen ålder, träffar min nyktra pappa känner jag igen honom till yttre och till rösten, men personligheten är inte densamme. Det är något som är fel på honom. Jag känner inte igen honom. Han är inte den person som jag minns.

Jag måste ändra fokuset från honom till mig. Fokus på mig har inte funnits tidigare och det är skrämmande. Det gör att jag får ångest. Jag vet inte vad jag kan försvara mig med för jag vet inte hur man gör.
Jag är livrädd för att såra andra människor, men jag måste tänka på mig och mitt behov främst.

Jag brottas dagligen med det lilla barnet i mig, men jag är äldre än henne. Och äldst vet bäst!
Därför har jag bestämt att vidta några åtgärder. Jag fick ”läxa” till nästa gång, och bara tanken på vad det är jag ska göra får mig att bli helt darrig. Jag vet inte om jag klarar det. Men jag lovar att försöka.