Jag känner mig ensam. Jag känner att jag inte kan prata om en del saker med mina vänner, de förstår inte och kommer aldrig att göra det hur gärna de än skulle vilja. Jag talar förstås om hur det är att leva med ett barn som är annorlunda. Jag har aldrig reflekterat så mycket över det som på senaste tiden. M är nu 4 år och är inte alls som en ”vanlig” fyraåring. Ibland kan jag bli så avundsjuk på andras friska jämnåriga barn. Barn som kan prata och göra sig förstådda… jag blir så frustrerad ibland på att vi bara står och stampar.
Vännerna försöker förstå, men att försöka föreställa sig något som man inte har varit med om själv, är svårt. Det är ju som att beskriva känslan och smärtan hur det är att föda barn till någon som aldrig varit i den sitsen.
Jag älskar min lilla snutta och skulle inte för en sekund byta ut henne mot ett friskt, vanligt barn, det är inte alls det det handlar om. Kan inte ens förklara känslan…
På ett vis förstår jag men på många andra vis såklart inte. Jag kan förstå sorgen över att ens barn kommer att vara speciellt under hela sitt liv och allt det kommer missa och allt som faktiskt innebär faror för barnets hälsa och ibland till och med liv, men som du vet så handlar det om helt andra saker.
Vad man kan våga är kanske att dela sådana där ”förbjudna” tankar (typ det jag delade med dig häromdagen) till någon man riktigt litar på. Även om den andre kanske inte fullt förstår så kan det i alla fall vara skönt att få prata av sig och att får höra: ”Nej du är inte sjuk i huvudet för att du tänker så, eller drömmer sådana mardrömmar!”
Finns det inget forum eller nå’t här på internet som du kan finna en ”hamn” i? Har faktiskt inte tänkt på det själv förut. Jag kanske skulle leta upp ett sånt själv.
Kraaaam!
Du är en underbar vän och jag hoppas kunna vara det för dig också.
Fika nästa fredag? Jag fråga T också.
tar mig en lite kvällspromenad och vill bara säga hej och lämna ett avtryck. Svårt att kommentera ditt inlägg då jag ingen bakgrund har.
Ha det gott // Monica
Visst kommer det alltid vara annorlunda för oss och er. Många saker får man som bonus i sitt liv när man får ett barn med funktionshinder, saker som jag aldrig hade mött annars. Jag har aldrig tidigare tagit mig tid att se vilka fina människor som döljer sig bakom hjälpmedel, språksvårigheter och begåvningshinder. Jag har en mycket större förståelse idag än då och jag har träffat många andra i samma eller liknande sits som verkligen är …åh så bra! Men visst är det tufft när man får tacka nej till saker för att elrullen inte lämpar sig, när man får förklara för sin lekglada tvååring att det inte går att göra som de andra när de svänger sig, klättrar och springer på lekplatsen. Det enda som inte fungerar är ju musklerna i Ks fall, resten är precis som hos de jämnåriga. Tyvärr får de uthärda en massa saker som barn borde slippa, på sjukhuset, med andras blickar och allt det där. Jag har tappat tråden, ville bara säga att jag läst.