Hur mycket betyder trygghet i ett barns liv? Vad händer om man som barn inte längre känner sig trygg med varken mamma eller pappa? Överlever man då till varje pris? Ser man som barn att man är otrygg eller är detta något som kommer fram senare i livet, när man kan gå tillbaka och se mönster? Eller ger man som barn inte upp och hoppas på att allt ska gå tillbaka och bli som vanligt?
Hur reagerar man som vuxen över att tryggheten hotas? Hur uttrycker den sig? Genom ångest? Depression? Känner den vuxna samma känslor som den gjorde som barn, och i såfall varför? Varför har personen inte gått vidare?
Hur ska man kunna lämna det bakom sig och bli en bättre människa?
Känner så igen mig i det du skriver.
Jag tror att bara att bli medveten om vart det onda kommer ifrån är att komma en bra bit på väg. Jag kämpar varje dag med tankar jag närt sedan jag var barn, men jag är i alla fall på ett plan medveten om hur fel dessa tankar är och vad de gör med mig.
Det jag känner att jag kan göra är att dels försöka att inte göra om samma misstag mot mina egna barn, och att försöka vara snäll mot mig själv, ta hand om mig sjölv, lära mig älska mig själv, intala mig själv att hos mig själv kan jag vara trygg, kan jag bli älskad för att jag är jag även om jag inte upplevde att någon i min närhet som skulle gjort det kunde ge mig den starten i livet. Visst det är svårt att förlåta det förggågna, men frågan är om man måste det? Man kanske bara ska försöka lära sig att förhålla sig till det på ett sätt som inte slukar energi.
Det otrygga barnet i den vuxne kommer vara ett otryggt barn ända till den dagen den vuxne kan ge sig själv tryggheten. Med hjälp av nära och kära kan man lära sig att: ”Jösses, de gillar ju mig! Borde jag då inte kunna gilla mig själv?”
Kram på dig min kära fundersamma vän. Jag är så glad över dina funderingar som är så lika mina.
Och vi ses snart hoppas jag också!
Tryggheten kommer ju alltid innefrån både för stora och små. Och bristen på det.. yttrar sig olika för alla likaså. Det är svårt att säga vad som kommer hända, varför det händer.. det är svårt nog att försöka associera ihop ”sina personlighetsdrag” till sådana saker som trygghetsbrist.. Det är ju inte direkt nått man springer och tänker på dagligen.
Jag vet att många av mina personlige problem bottnar i trygghetsproblem, men det är sånt jag lärt mig nu. Inte något jag tänkte på när jag var yngre (fast det var då jag upplevde det så att säga).
Men jag tycker inte heller man skylla allt på en sån sak, det är en grogrund.. sedan har man inte hållt efter det och det har utvecklats till ett virvarr av vildvuxet gräs! Det är ju ändå många händelser i livet som präglar en människa..
stor kram från sandra
Aww.. nice new layout! So pink in errreee! 😀