Hej igen allihop!
Har ni saknat mig? Nu är jag iallafall tillbaka, upprustad och omgjord.
Jag har funderat mycket efter allt som har hänt och kommit fram till att jag inte kan rå för om någon tar åt sig när de läser hos mig. Det finns alltid ett kryss i högra hörnet på webbläsaren och för att ni ska kunna maila mig och klaga har jag lagt in ett formulär som går direkt till min inbox om ni inte vill ta risken att jag postar inlägg och svarar på era kommentarer där.
Iallafall så har jag under dessa dagar bestämt att jag gör vad jag vill!Hela Manulog är uppdaterad med. Det har kommit till undersidor, nya sidor, nya saker och en massa skoj för er att ta med er om ni vill. Hoppas att ni gillar förändringen.

Och ja, jag kommer att fortsätta smygsurfa hos olika personer men jag kommer inte kommentera hos vissa eftersom att man ändå medvetet väljer att tolka annorlunda bara för att jag ska bli förbannad och få frispel.
Ja, jag har förlorat en vän men jag tänker inte ödsla mer tid på det som varit. Det spelar ändå ingen roll… När inte ord och tårar hjälper, då är det bara att sopa ihop sig och gå vidare och det är vad jag har gjort nu. Behövde bara pausa lite och fundera om det var värt att fortsätta med bloggen eller inte. Tydligen var den saknad och det bestämde saken.
Jag har en tid framför mig där jag måste komma på varför jag en gång tyckte att det var roligt att husera på webben… men efter att ha pillrat lite så börjar inspirationen och lusten faktiskt komma tillbaka.

Jag blir så trött, men jag tror att jag har kommit fram till den enda lösningen som finns just nu. Radera.
Radera personer ur mitt minne och glömma att de någonsin betytt något för mig. Det är jobbigt och det gör ont.
Men oavsett vad jag gör så är det ändå mitt fel. Och trots att jag bett om ursäkt för att jag har skrivit vad jag vill i min blog så duger det inte. Tror inte att de är nöjda med sig själva förrän de har knäckt en helt. Vissa personer funkar ju tyvärr så. De kan inte se sina egna fel och brister utan måste hacka på andra, för det får dem att känna sig allsmäktiga. Sen hävdar de att de inte alls är perfekta.

Nåja. Det är väl så att vissa får ventilera och reflektera och vissa får det inte utan att det blir ramaskri. Jag trodde att det var hela grejen med blogg… att man skulle reflektera och berätta saker som händer i ens liv, men se där, man lär sig något nytt varje dag.

Detta blir mitt sista inlägg om detta. Jag har fått sett sidor av gamla vänner som jag inte alls gillar. Förstår inte hur man kan sjunka så lågt som de har gjort. Och så har de mage att säga att jag inte visar respekt…
Skvallerbytta bing bong… *ironi*

Ja, de är inte längre mina vänner och kommer aldrig någonsin att bli det igen. Så är det bara. Plocka upp spillrorna och gå vidare. Men det känns, speciellt när man såg en av dem som sin bästa vän. Det får man väl emot sig nu kan jag tro… det finns det ju andra som fått efter att de brutit.

Och jag vet att ni läser detta. Vill bara ta tillfället i akt och tacka för tiden som varit. Det var kul så länge det varade, men jag vänder mig om nu och ser inte tillbaka. Allt om er kommer jag radera, tråkigt att känslan inte var ömsesidig men det får jag jobba på.

Barnsligt kan tyckas, men jag har aldrig sagt att jag är vuxen eller mogen. Jag orkar inte ödsla tid på folk som inte kan mötas på halva vägen eller som kan erkänna sina fel, tyvärr. Ha det bra i framtiden!

Ja, men okej. Jag ångrar mig!
Madonnas nya är inte alls kass, den är ju hur bra som helst! Jag behövde bara lyssna in mig lite. *diggar*

Jag läste en intressant blog häromnatten. Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta.
Är folk verkligen så paranoida på nätet? Av vi som bloggar menar jag. Tror vi att allt som händer runt i kring bara handlar oss?

Om jag helt plötsligt skulle få ett besök som stannat på min sajt i flera timmar “utan anledning”. Skulle jag bli paranoid över att någon vill mig och min familj illa eller skulle jag vara smart nog att förstå att det förmodligen handlar om sökmotorer som nästlar sig in?

Jag tänker som så, att är jag rädd av att folk jag inte känner läser min blog utan att kommentera då bör jag nog hålla mig till en låst dagbok under sängen istället för att lägga den offentligt, eller alternativt köra en helt låst där bara de jag absolut litar på får läsa. Men vad är det då för mening med en blog?

Är det inte meningen att man ska försöka vara intressant? Vill man inte träffa nya människor? Vill man inte synas? Jag har alltid fattat det som att vi som skriver om våra liv är exhibitionister, vi skriver alltså finns vi.
Eller är det så att en del bara hakat på blogg-trenden och har upptäckt att det inte alls var så roligt att synas som man trodde?

Om man nu, som jag kanske har max 10 kommentarer (om jag har tur) per inlägg. Är jag då en ointressant person som borde bli paranoid eftersom att jag har ca 60 unika besök varje dag? Vad vill ni mig och min familj? Vill ni oss illa för att ni inte kommenterar? Är ni alla bara “fula gubbar”?

Tänk om jag skulle “förbjuda” er som aldrig kommenterar att besöka min sida, undrar just hur det skulle kännas. Undrar just vad ni skulle tycka om mig som person. För jag antar att ni tycker att jag är intressant, annars finns det ju miljontals med andra bloggar att läsa, men ni väljer min och det är bara skoj tycker jag.
Skulle ni dessutom fastna på min sajt i timmar skulle jag inte ta det negativt, tvärtom! Då har jag ju verkligen lyckats att fånga någons intresse.

Jag kanske är naiv, men det är vad jag alltid trott att ha en sajt handlar om. Att skapa intresse som får besökarna att återvända. Men snälla, rätta mig om jag har fel.

Så, nu har jag raderat kategorier och samlat ihop alla till en helt ny. Tyckte att det började bli dags för det eftersom att många inlägg handlar om just det, ångest.

Inatt satt jag uppe länge, barnen var hos farmor och farfar så jag bara satt här och hade det lungt och skönt. Men sen vid 3-tiden så fanns det ingen att snacka med längre så jag gick och la mig. Funderade på att ta en lugnande eftersom jag är en fiolsträng på morgnarna, men tänkte att nej, jag har ju hela dagen i morgon att vila ut på och allt var ju lungt och skönt.

Vaknar av och till under morgonen, har ont i magen. Ångestont, för det kommer och går. När jag inte längre kan andas normalt så bestämmer jag mig för att gå upp ta den där lugnande och sätter mig framför burken igen. Klockan är 20 i 6 och smärtan försvinner inte, den börjar nere i magen och sprider sig sakta uppåt hjärttrakten, om och om igen. Bestämmer mig för att lägga mig i badet, brukar bli lugn då. Sagt och gjort. Ligger i badet i närmare en timme och det känns lite bättre faktiskt. Nu går det bra att andas igen. Går upp och kryper ner i sängen hos Erik. Han ska strax gå upp och åka till jobbet men jag ber honom att bara hålla om mig en stund. Då går det onda över, nu känner jag mig trygg.

Jag somnar och han går till jobbet. Sen hör jag att det ringer och ringer på telefon, men jag är så anti så jag ignorerar allt. Jag vet att det är syrran men jag orkar inte just nu. Jag ringer henne sen tänker jag.

Vaknar till liv efter ett tag (tycker jag) och då har Erik kommit hem. Frågar vad klockan är och han säger halv 3! Oj oj, här har man sovit. Men det är skönt, jag måste få göra det någongång med, och dessutom så vet jag att även om jag inte kan lösa och bearbeta mina “problem” så gör ju hjärnan det när man vilar.

Jag har så mycket saker som surrar i huvudet att jag inte vet i vilken ände jag ska börja nysta. Fast jag tror att jag börjar inse att jag inte klarar det själv.