Inatt satt jag uppe länge, barnen var hos farmor och farfar så jag bara satt här och hade det lungt och skönt. Men sen vid 3-tiden så fanns det ingen att snacka med längre så jag gick och la mig. Funderade på att ta en lugnande eftersom jag är en fiolsträng på morgnarna, men tänkte att nej, jag har ju hela dagen i morgon att vila ut på och allt var ju lungt och skönt.
Vaknar av och till under morgonen, har ont i magen. Ångestont, för det kommer och går. När jag inte längre kan andas normalt så bestämmer jag mig för att gå upp ta den där lugnande och sätter mig framför burken igen. Klockan är 20 i 6 och smärtan försvinner inte, den börjar nere i magen och sprider sig sakta uppåt hjärttrakten, om och om igen. Bestämmer mig för att lägga mig i badet, brukar bli lugn då. Sagt och gjort. Ligger i badet i närmare en timme och det känns lite bättre faktiskt. Nu går det bra att andas igen. Går upp och kryper ner i sängen hos Erik. Han ska strax gå upp och åka till jobbet men jag ber honom att bara hålla om mig en stund. Då går det onda över, nu känner jag mig trygg.
Jag somnar och han går till jobbet. Sen hör jag att det ringer och ringer på telefon, men jag är så anti så jag ignorerar allt. Jag vet att det är syrran men jag orkar inte just nu. Jag ringer henne sen tänker jag.
Vaknar till liv efter ett tag (tycker jag) och då har Erik kommit hem. Frågar vad klockan är och han säger halv 3! Oj oj, här har man sovit. Men det är skönt, jag måste få göra det någongång med, och dessutom så vet jag att även om jag inte kan lösa och bearbeta mina “problem” så gör ju hjärnan det när man vilar.
Jag har så mycket saker som surrar i huvudet att jag inte vet i vilken ände jag ska börja nysta. Fast jag tror att jag börjar inse att jag inte klarar det själv.