Är inte alls nöjd, men bilden är ju vacker. Får se hur länge den varar…
Har, förutom förkylningen och det där i förra veckan, mått ganska bra faktiskt. Tills idag.
Jag blir så trött på mig själv, varför bryr jag mig så? Varför ödslar jag en massa tankar på en person som uppenbarligen inte tänker på mig, eller vill ha med mig att göra? Varför kan jag inte låta saken vara som den är?
Jo, för det gör ont att få det slaget i ansiktet att man inte längre är omtyckt av den enkla och bittra sanningen att jag har varit uppriktig. Ska man inte vara det? Ska man gå omkring och ljuga för att göra sina vänner glada? Jag trodde att vänskap gick ut på att man kunde vara ärlig och rak, tydligen hade jag fel.
Jag kommer troligtvis att förlora alla mina vänner, för det är så här jag är. Om jag inte gillar din sambo så säger jag det. Det är som att jämföra med när man träffar en partner. Då får man med dennes föräldrar vare sig man gillar dem eller ej. Nu gillar jag ju mina så det var ett dåligt exempel, men ja, ni kanske fattar.
Vad jag vill ha sagt är att om jag är vän med Dig, så kan det hända att jag inte gillar din partner/mamma/syster/bästis. Men det betyder inte att jag inte gillar dig och jag tycker att om man har en sån bra vänskap som vi hade, så ska den klara av detta.
Det finns säkert massor av mina kompisar som stör sig på Erik, men det skiter jag fullständigt i. Huvudsaken att VI kan vara vänner för det, och från mitt håll är vi det i vått och torrt!