Det är så konstigt. Jag mår skit på morgonen, tar två Alvedon och sen är jag precis som vanligt efter ett tag, bortsett från min täppta näsa och rossliga hals. Känner mig på topp! Weehoo!Sen hämtar jag barnen på dagis. För att jag inte ska ta ut mig nu är jag är sjuk, åker jag buss istället för att cykla. Stressar inte utan är lugn och fin. Kommer till dagis. Svetten flödar. Jag blir dyngsur alltså, värre än när det är sommar och 35 grader ute. Pang! Bara sådär. Personalen på dagis undrar om jag mår riktigt bra, är tydligen blek, och jag svarar nej, för det gör jag ju inte. Kommer ut i kylan. Skönt när det blåser kallt. Sen ska man in och hämta nummer två. Samma procedur. När vi är på väg till bussen är jag dyblöt.
Då kommer grej nummer två. Blodsockerfall. Snart svimmar jag. Hur ser det ut om jag dimper i backen? Vad gör barnen? Måste hitta en kiosk och köpa något sött, det brukar ju hjälpa. Köper Plopp, Maltesers och 5 munkar (de såg ju sååå goda ut) och sen går vi till busskuren.

När vi är framme så är jag så färdig att händerna skakar. Jag har ju inte ansträngt mig ju! Vad är detta?!
Sätter i mig Ploppen på studs. Efter nåra minuter verkar det bli bättre. Sen flyter det på rätt bra. Bussen kommer och sen går vi av. Promenaden hem tar 20 minuter, Malva har inte alls någon brådska. Går man själv den sträckan så tar det knappt halva tiden… Käkar upp Malteser-påsen på vägen hem.

Hemma måste jag ju bara smaka en munk. Det blir munk och festis. Gott!
Barnen tittar på tv, jag jobbar vid datorn. Sen blir det kaos igen. Jag försöker jobba. Barnen hänger i mig: “maaaammmaaaa” / “maaaaammaaaa, får vi…”, Telefonen ringer. Känner hur irrationen smyger sig på. Tittar på klockan. Fan, det är ju dags för kvällsmat. Hinner inte! Erik kommer hem, skönt. Kan jobba lite mer i fred.
Så vill han prata med mig. Jag jobbar. Han pratar i ena örat och Jasmine i andra. Till slut snäser jag av dom båda – och mår skit för det.

Det går några timmar, jag gör det jag ska och fixar korv med bröd till kvällsmat. Hann ju inte med annat. Barnen är glada iallafall. Sätter mig ner och tar det lite lugnt medan de äter. Känner hur huvudvärken smyger sig på. Ont ont ont. Sen börjas det. Vallningen bara svämmar över mig. Jag svettas kopiöst där jag sitter på min stol och gör ingenting. Huvudvärken är värre än värst och jag känner mig bara allmänt värdelös.
Jag har nog hjärnblödning eller nåt… surfar på nätet och försöker leta fakta. Jag har diabetes bestämmer jag mig för. Söker på det. Läser om symtom. Nehej, det kan vi stryka… Det enda jag kommer fram till är att jag har ångest och depressionssymtom.

Nog vet jag att jag har ångest och depression, men jag vet även att jag haft det tidigare (innan jag fick medicin mot det). Blir det dubbeldos av höstdepression nu? Det är helt sjukt. Jag kände så väl när ångesten kom att jag kaxade upp mig mot den och så “kom an”, men det har den inte gjort på ett tag. Ändrar den sin form nu? Till svettvallningar? Hur najs är det på en skala?

Kolla där kommer hon som är så fet att så fort hon rör sig blir hon svettig…
Ja, jag vet att sådana tankar inte bidrar till någon förbättring, men vad ska folk tro?

Jag säger bara: Fy faan vad skönt det ska bli att lämna allt och bara åka iväg nästa vecka och umgås med mysiga tjejer och bara få vara JAG! Gissa om jag snart dör av längtan?