Fasen vad bra det är på båtar, det finns till och med internetcafé
Är framme i Stockholm om nån timme, har haft det alldeles, alldeles UNDERBART!!!
Vilka härliga tjejer! Gissa om det ska göras om?
Lite jobbigt var det ju i morse (läs vid 13-14-tiden) när vi var ute på öppet vatten. Liksom VILKA VÅGOR. Sjösjukan var inte att leka med… för att inte tala om baksmällan…
Men som sagt, den är borta. Nu är man bara trött som ett as.

Nu ska jag sluta för idag, pengarna tar slut. Har shoppat MASSOR i taxfreen, så jag är inte längre så rik som jag var innan jag klev på i går. Återkommer med utförlig rapport imorgon, jag lovar!

Okej, jag erkänner…
Jag kräks när jag ser den här layouten… efter helgen kommer en annan upp I promise. Om jag inte ligger däckad hela söndagen menar jag.

För äntligen är det dags!
Som vi har längtat och suktat efter den här dagen, äntligen är den här…. och då sitter jag naturligtvis med ångest. Förhoppningsvis släpper den, eller så får jag dränka mig i alkohol så den försvinner. Man kan ju inte åka på partykryssning spiknykter. Nehej, det kan man inte! Inte när man är jag.
Men weee! Vad KUL vi ska haaaaa!

Mina designer brukar ju spegla vad jag känner, så nu kommer det ännu en mörk sak.
Är inte alls nöjd, men bilden är ju vacker. Får se hur länge den varar…

Har, förutom förkylningen och det där i förra veckan, mått ganska bra faktiskt. Tills idag.
Jag blir så trött på mig själv, varför bryr jag mig så? Varför ödslar jag en massa tankar på en person som uppenbarligen inte tänker på mig, eller vill ha med mig att göra? Varför kan jag inte låta saken vara som den är?

Jo, för det gör ont att få det slaget i ansiktet att man inte längre är omtyckt av den enkla och bittra sanningen att jag har varit uppriktig. Ska man inte vara det? Ska man gå omkring och ljuga för att göra sina vänner glada? Jag trodde att vänskap gick ut på att man kunde vara ärlig och rak, tydligen hade jag fel.
Jag kommer troligtvis att förlora alla mina vänner, för det är så här jag är. Om jag inte gillar din sambo så säger jag det. Det är som att jämföra med när man träffar en partner. Då får man med dennes föräldrar vare sig man gillar dem eller ej. Nu gillar jag ju mina så det var ett dåligt exempel, men ja, ni kanske fattar.

Vad jag vill ha sagt är att om jag är vän med Dig, så kan det hända att jag inte gillar din partner/mamma/syster/bästis. Men det betyder inte att jag inte gillar dig och jag tycker att om man har en sån bra vänskap som vi hade, så ska den klara av detta.

Det finns säkert massor av mina kompisar som stör sig på Erik, men det skiter jag fullständigt i. Huvudsaken att VI kan vara vänner för det, och från mitt håll är vi det i vått och torrt!

Det är så konstigt. Jag mår skit på morgonen, tar två Alvedon och sen är jag precis som vanligt efter ett tag, bortsett från min täppta näsa och rossliga hals. Känner mig på topp! Weehoo!Sen hämtar jag barnen på dagis. För att jag inte ska ta ut mig nu är jag är sjuk, åker jag buss istället för att cykla. Stressar inte utan är lugn och fin. Kommer till dagis. Svetten flödar. Jag blir dyngsur alltså, värre än när det är sommar och 35 grader ute. Pang! Bara sådär. Personalen på dagis undrar om jag mår riktigt bra, är tydligen blek, och jag svarar nej, för det gör jag ju inte. Kommer ut i kylan. Skönt när det blåser kallt. Sen ska man in och hämta nummer två. Samma procedur. När vi är på väg till bussen är jag dyblöt.
Då kommer grej nummer två. Blodsockerfall. Snart svimmar jag. Hur ser det ut om jag dimper i backen? Vad gör barnen? Måste hitta en kiosk och köpa något sött, det brukar ju hjälpa. Köper Plopp, Maltesers och 5 munkar (de såg ju sååå goda ut) och sen går vi till busskuren.

När vi är framme så är jag så färdig att händerna skakar. Jag har ju inte ansträngt mig ju! Vad är detta?!
Sätter i mig Ploppen på studs. Efter nåra minuter verkar det bli bättre. Sen flyter det på rätt bra. Bussen kommer och sen går vi av. Promenaden hem tar 20 minuter, Malva har inte alls någon brådska. Går man själv den sträckan så tar det knappt halva tiden… Käkar upp Malteser-påsen på vägen hem.

Hemma måste jag ju bara smaka en munk. Det blir munk och festis. Gott!
Barnen tittar på tv, jag jobbar vid datorn. Sen blir det kaos igen. Jag försöker jobba. Barnen hänger i mig: “maaaammmaaaa” / “maaaaammaaaa, får vi…”, Telefonen ringer. Känner hur irrationen smyger sig på. Tittar på klockan. Fan, det är ju dags för kvällsmat. Hinner inte! Erik kommer hem, skönt. Kan jobba lite mer i fred.
Så vill han prata med mig. Jag jobbar. Han pratar i ena örat och Jasmine i andra. Till slut snäser jag av dom båda – och mår skit för det.

Det går några timmar, jag gör det jag ska och fixar korv med bröd till kvällsmat. Hann ju inte med annat. Barnen är glada iallafall. Sätter mig ner och tar det lite lugnt medan de äter. Känner hur huvudvärken smyger sig på. Ont ont ont. Sen börjas det. Vallningen bara svämmar över mig. Jag svettas kopiöst där jag sitter på min stol och gör ingenting. Huvudvärken är värre än värst och jag känner mig bara allmänt värdelös.
Jag har nog hjärnblödning eller nåt… surfar på nätet och försöker leta fakta. Jag har diabetes bestämmer jag mig för. Söker på det. Läser om symtom. Nehej, det kan vi stryka… Det enda jag kommer fram till är att jag har ångest och depressionssymtom.

Nog vet jag att jag har ångest och depression, men jag vet även att jag haft det tidigare (innan jag fick medicin mot det). Blir det dubbeldos av höstdepression nu? Det är helt sjukt. Jag kände så väl när ångesten kom att jag kaxade upp mig mot den och så “kom an”, men det har den inte gjort på ett tag. Ändrar den sin form nu? Till svettvallningar? Hur najs är det på en skala?

Kolla där kommer hon som är så fet att så fort hon rör sig blir hon svettig…
Ja, jag vet att sådana tankar inte bidrar till någon förbättring, men vad ska folk tro?

Jag säger bara: Fy faan vad skönt det ska bli att lämna allt och bara åka iväg nästa vecka och umgås med mysiga tjejer och bara få vara JAG! Gissa om jag snart dör av längtan?

Cellofan eller inte, jag är nog död. Eller halvdöd. Hade jag varit karl hade jag varit död för länge sen. För om man är karl och är förkyld så är man nära döden bara man snorar lite. Jag snorar inte. Här är det Niagarafallen. När jag sätter mig upp efter att ha sovit är näsan så täppt att jag inte kan andas, men när man hamnar i upprätt läge så rinner det bara utan att man kan göra nåt åt det. Bra att det rinner ut iofs.

Halsen är kanske lite bättre, jag har inte känt efter så noga för det som är värst idag är huvudet. Jag tror att jag har feber, men jag orkar inte leta reda på termometern, men det är kallt och varmt omvartannat så jag tror att så är fallet. Och sen känns det som om det legat ihoptryckt i flera timmar. Tyvärr är det ju så att näsan sitter i huvudet och den bidrar ju till denna tjockhet jag känner. Kan man inte bara blåsa bort det onda? Det funkar ju på barn.

Nä, men allvarligt. Jag har tryckt i mig en massa medicin och c-vitamin. Jag kanske får testa den där dunderkuren Miina föreslog. Fast vem vill vara dunderförkyl och kräkas? Nja, jag får nog fundera ett tag till på det där.

En annan sak. Jag undviker inte alls på msn… jag har fått höra att jag gör det, men jag har kommit på varför.
Det är nämligen så att msn loggar in sig automatiskt på Eriks dator, där jag jobbar och sen när jag knäpper på min burk så loggar den inte in sig där, utan det måste jag göra själv, vilket jag totalt missat eftersom att det gick bra förut (då den loggade in så fort jag startade datorn). Så det är inte alls för att vara elak eller så. Så ni vet.

Nu börjar jag svettas, måste nog ta en paus ett tag tror jag. Jag återkommer om mer info.
Föressten Agneta, hur gör vi med biljetterna?

(Höll på att glömma att berätta att min stora kärlek fyller år idag. 9 hela år! Gosh, vad tiden går fort! Mammas lille bebis!)