Först tänkte jag att jag inte skulle skriva detta i den öppna, men ju mer jag tänker på det känns det rätt, för om alla verkligen får se hur det är ställt med mig kanske de förstår och inte låter mig pressa mig själv mer. Det är iallafall värt ett försök. Och alla försök är bra utom de dåliga.
Jag har ett underbart stöd här bland mina nätvänner, speciellt en. Du vet vem du är.
Jag har inte mått så bra psykiskt ett tag, haft attacker som bara kommer från ingenstans, men utåt har jag satt upp den här fasaden så att alla ska tro att allt är perfekt. Ingen är perfekt och definitivt inte jag. Ingen vill ju vara sjuk i huvudet och allra minst jag. Men jag tror inte att det är huvudet som är sjukt… utan det är själen som är det.
Magsjukan, som jag hade i helgen var ingen magsjuka. Det var min kropp som sa åt mig att nu får det vara nog. Nu pallar jag inte mer. Skärp dig eller så kommer detta att sluta illa.
Så nervös som jag var idag när jag stod på VC och väntade på min tur, har jag aldrig varit i hela mitt liv. Hela dagen har varit kaos, smärtor, gråt, panik och förtvivlan.
Läkaren gav mig diagnosen ångest och jag fick tabletter att äta och remiss till psykolog. Jag har alltid varit emot medicin mot sådant, tills jag drabbades själv. Nu vill jag ingenting hellre än att den här klumpen jag har i bröstet ska försvinna. Det känns som om någon står på min bröstkorg. Uppe vid lungorna. Han lovade att det skulle försvinna om några dagar, eller iallafall inte kännas så obehagligt som det gör nu. Ibland känns det som om man glömmer bort att andas…
Det är konstigt. Eller jag är konstig. Jag har aldrig varit nojjig över medicin förut, men nu är jag jättenervös för att de ska göra mig flummig eller att jag ska tappa kontrollen helt. Det gör ju inte det lättare precis. Jag har ångest över ångesten i sig. Ingen bra kombination.
Från och med nu ska jag koncentrera mig på mig. Jag måste lära mig att säga ifrån. Strunta i vad alla andra tycker och tänker. Det kommer att bli jättesvårt, för sådan är inte jag.
Men jag måste komma på ett sätt att börja om från noll, hur man nu gör det?
Jag kommer att fortsätta blogga, för det är min terapi. Det enda som får mig att tänka efter. Det är lättare att komma underfund med saker man skrivit om man läser det efter ett tag.
Nu vet ni iallafall om jag skulle verka osocial eller verka som att jag inte bryr mig. Det är inte sant, men jag måste få hitta tillbaka till mig själv först. Jag hoppas att ni förstår och respekterar det.