Drömmen går ut på att jag är i ett hus med massor av tunnlar. Sen är det något slags torn så man kan krypa in från insidan genom ett fönster, och jag kryper alltid in utan problem. Det är så att jag kan inte ta mig ut! I drömmen i natt hade jag med mig en gammal vän, som jag inte träffat på evigheter. Hon kom ut jättefort och skrattade åt mig när jag inte kom ut. Jag satt fast för jag var för tjock. Försökte på alla sätt, och hon låg och skrattade…
Jag har kommit på att jag är rädd för det mesta… jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig, jag är rädd för att kräkas, är rädd för insekter och småkryp, rädd för att tappa kontrollen, rädd för att göra bort mig, jag är rädd för trånga utrymmen, tycker att det är jobbigt att åka buss, gå ut och gå själv, stå i kö…. osv.
Min enda räddning är mitt älskade internet. Här kan jag vara mig själv. Om någon besöker mig och tycker att jag är helt kokobäng så kan de bara lämna sidan, och jag vet inte ens vilka de är… och här finns mina riktiga vänner (som jag egentligen tror kommer att “dumpa” mig när de egentligen får se hur jag ser ut, förutom en som redan har sett mig 
)
Min självkänsla är så låg just nu att jag inte tror att jag någonsin kommer att bli “normal” igen… jag vet att man inte får tänka så, men det känns så. Jag tycker inte att jag får något stöd från min omgivning… Får hela tiden svar att “det är i ditt huvud”, “du ska ju få professionell hjälp”, “ryck upp dig”, etc etc… Jag vet att det är i mitt huvud, jag har aldrig påstått något annat! Men när det är som jobbigast vill jag bara ha en kram eller ett “det kommer att ordna sig“, men nej. Sparka på den som redan ligger. Jag blir så less. Jag är så less på mitt liv!
Igår hittade jag en bra sida, som jag spenderat mycket tid på: Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social Fobi