Varför är det så att när man får höra en enda negativ kommentar så blir man så besviken, trots att man fått dubbelt så många positiva kommentarer. Varför struntar man blankt i de positiva och klankar ner på sig själv? Varför får man dåligt samvete för att en person inte gillat det man gör, när man vet att mer än hälften gör det. Eller är det bara jag som reagerar så här? Är det bara jag som är puckad och blir less på detta? Självklart vet jag att jag inte kan göra alla tillfreds, men ändå blir jag så ledsen när det händer, när man får “skit” för sitt arbete. När personen säger att “ha, jag kunde ha gjort det bättre än hon”… som om mitt arbete varit totalt i onödan för att hon minsann hade kunnat gjort det mycket bättre… det känns, fastän jag vet att jag skulle ignorera det.
Jaja, ingen fattar ens vad jag blarrar om, men det kvittar för jag ville bara få ur mig det jag gått och tänkt på hela dagen. Jag förstår inte varför jag låter mig påverkas så här, det är något fel på mig…

Apropå fel, jag fick tid till psykolog. Ska dit i nästa vecka och börja nysta upp varför jag är som jag är. Bara tanken på att jag ska dit är ångestframkallande så jag försöker inte att tänka så mycket på det. Jag är nog bara orolig för det är nytt, jag har aldrig varit där förut. Tänk om det är något allvarligt fel i huvudet på mig? Tänk om de låser in mig… helt sjuka tankar jag vet, men jag är känd för att ha livlig fantasi. Jag kan föreställa mig massor med otäcka saker som kan hända. Värre har det blivit nu på sista tiden.

Tankar som tänk om, vad, när, hur… alltså jag kan bli genomsvett bara jag väntar på ett telefonsamtal och de har sagt att de ska ringa upp 14:30. Är klockan 14:29 sitter jg på nålar och väntar och när klockan är 14:31 blir jag toknervös. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå ut, men jag gör det varje dag nu och jag försöker gå till centrum där “alla stirrar”…. men jag är stolt när jag klarat av det under dagen. Jag vet dock att i april måste jag åka buss till sjukhuset… liksom det är veckor dit, men jag oroar mig redan för vilken buss jag ska ta för att hinna. Detta är inte hälsosamt, det fattar till och med jag. Men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta fundera och grubbla. Jag har alltid varit en grubblare. Har alltid varit rädd att tappa kontrollen, göra bort mig osv…
Jag tror att det är bra för mig att få komma till någon och prata ut, men jag är orolig över att hon inte ska lyssna eller ta mig på allvar… eller att jag ska sitta där och grina… Ja, det är något fel på mig – frågan är VAD eller rättare sagt VARFÖR. Ser fram emot det faktiskt, fastän jag är orolig över det. Svårt att förklara.

Nu ska vi titta på OC x 2 och sista avsnittet av Tru Calling… fy, jag är så sur på FOX! Hur kan man lägga ner en sådan bra serie?! *grrrr* Usch, dumma dom!