Nu känner jag mig lite bättre. Visst så kraschar jag fortfarande från dag till dag men jag kan ta mig ur det. Det känns inte lika tungt längre. Ibland kan jag tänka, då jag mår som värst, att om jag mår så här nu, hur illa har det inte varit? Jag menar, nu äter jag ju ångestdämpande och lugnande.
Förra veckan var den värsta veckan i mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt någonsin. När väl det onda började släppa mådde jag illa dygnet runt istället. Fick veta att det förmodligen berodde på “inkörsporten” av tabletterna. Nu har jag inte mått illa (iallafall inte så mycket) de senaste två dagarna, så jag hoppas att jag slipper. Aptiten är på väg tillbaka med. Kors i taket.

Jag pratade med en vän på msn här i helgen tror jag det var. Jag har noll koll på vad det är för dag eller vilka som varit. Jag vet att det är måndag idag iallafall, alltid något. Iallafall, så var jag ledsen över att Erik inte förstod och att det var jobbigt när han inte säger vad han tänker på. För jag tar på mig det som om det är mitt fel. Jag var nära att lämna honom för jag kände att jag bara saboterat alltihop. Senare den kvällen när ungarna lagt sig pratade vi om det och han berättade hur han kände och sa att han tyckte att allt som har hänt var hans fel, om han bara hade sett eller lyssnat på mig tidigare, så hade det aldrig hänt. Men det tror inte jag. Det hade nog hänt förr eller senare. Nu kan jag tänka tillbaka och se vilka faktorer som utlöste just detta, och varför det råkade hända just nu.
Nu känns allt bra igen, emellan oss alltså. Vi är båda överrens att vi måste få lite egen tid ihop, vilket vi ska få snart!
Bara han och jag, inga barn. Vardagslyx, god mat och gott att dricka. Behöver jag säga att jag längtar?