Idag var Erik och hämtade urnan på Kvantum så nu är hon äntligen hemma. Det känns skönt, men så definitivt.
Man har ju kunnat gå vidare för att man varit tvungen och nu kommer alla känslorna tillbaka.
Skönt är att vi iallafall är överens att inte begrava dem. Vi har två urnor här hemma i bokhyllan nu och vi planerar att köpa ett fint skåp att ställa dem i. Jag förmår mig inte att begrava dem på djurkyrkogården. Dels för att det är långt dit och jag vet att jag aldrig kommer att åka dit och dels för att det inte känns rätt att låta dem vara på ett ställe där vi inte kan relatera till. Löjligt kan tyckas, men så tycker jag!
Det enda jag kan tänka mig är att begrava dem den dag vi har köpt hus och att marken är vår. Först då kanske det är okej att ta farväl på riktigt. Jag har begravt många djur i trädgården tidigare och jag kan inte gå tillbaka dit nu, eftersom det bor andra människor där. Så nej, jag vill kunna ha en egen plats att gå till, som jag alltid har tillträde till. Det är viktigt för mig.